Var är verkligheten?
Maratonpetra skriver om träningsförebilder och vad som inspirerar till träning. Hon har tröttnat på alla gröna smoothies och chiapuddingar och allt för mycket posande och genomtänkta kameravinklar. Jag håller med. Jag läser en del bloggar om träning, följer diverse instagramkonton och läser ofta recept på olika smoothies. Men jag har börjat tröttna nu. Tröttnat på att det alltid är samma bild som förmedlas. En bekymmersfri, välkomponerad bild på ett salladsblad med texten "åh jag älskar att äta lite spenat till middag, det är så fräscht och krispigt" följs av likes utan dess like. Men jag går inte på det där längre. Jag fattar att det inte är hela verkligheten som förmedlas. Jag fattar att det bara är en liten del av "vardagen" som läggs upp. Men när jag i lördags och dagarna efter ville läsa om andra som varit med om samma sak som jag, som likt jag gick in i betongväggen under en tävling, som förlorade lusten till att träna, hittade jag ingenting. Ingen tycktes ha dåliga dagar. Ingen misslyckades med uppsatta mål. Ingen ville ge upp och gråta och aldrig mera träna. Det var bara jag. Detta kan väl ändå inte stämma? Vad beror detta på? Vågar man inte skriva om när det går riktigt jävla dåligt? Förstör man bilden av sig själv när det inte går så bra? Jag säger inte att jag är bättre själv. Jag skriver oftast om när det går bra att springa, när jag känner mig lycklig och är fylld av endorfiner. Men jag märker att det blir rätt tråkigt i längden, det finns bara ett visst antal inlägg att skapa som handlar om när det går bra, alla innehåller i grund och botten om samma sak: "Jag sprang, det var gött, jag är glad." Jag skrev till exempel inte om när jag under omtentaveckan för ett tag sedan inte kunde springa, hur jag gick upp för uppförsbackarna och gav upp innan jag var hemma. Är det inte dags att vi börjar ifrågasätta den perfekta träningsbild vi ser? Jag vill se foton på när bananpannkaorna bilr till mos istället för pannkakor, röda, svettiga ansikten efter löparpasset, lite självdistans i inläggen. Jag vill se mer verklighet. Är ni med mig? 
När jag var liten var allt bara kul. 
Träningsblogga - Ida

Är helt med dig.
De träningsbloggar jag läser dagligen är just sådana som drivs av helt vanliga människor, med både bra och dåliga dagar. Orkar inte alls med perfekta poser och salladsblad och så vidare. Vill ha äkta träningsglädje i med- och motgång! :)
Tror och hoppas att jag förmedlar det i min blogg också, att allt inte är perfekt.
Fast samtidigt får det inte bli för mkt "kassa" träningspass heller, för jag vill ju fortfarande peppa och bli peppad. Ah, lite svårt är det allt.

Svar: Kul att höra!
Klart man vill att alla pass ska gå bra, det är ju kul att träna! Men vi skulle nog alla må bra av att veta att alla faktiskt har lite motgångar ibland. Jag strävar efter att förmedla löparglädje, inte perfektion.
ellen

Anonym

Ja, jag håller också med. Det börjar liksom bli lite mättat. Hälsningar Camilla
Www.camillatranar.com

Svar: Kul att höra!
ellen

pilla

VIlken härlig blogg du har! Hittade hit för första gången och kan inte mer än hålla med.

Svar: Tack, vad glad jag blir!
ellen

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress