MENY
Min sexåriga dotter vägrar komma in. Hon tittar på mig med förakt i blicken samtidigt som hon väser ”jag kommer in när sparkcykeln kommer in”. Jag förstår att hon är rädd att den ska börja rosta om den står ute och det börjar regna. Det spelar ingen roll att himlen lyser blå och det är noll risk för regn. Hon har bestämt sig. Och det har även jag. Det är jag som bestämmer. Och jag vill inte ha in smuts i hallen. Nu måste jag ta fighten. Min dotter springer runt huset, sätter sig på soffan på verandan, tar av sig sina tjocka vantar och tar fram sin fluffiga rosa skrivbok och en penna från ryggsäcken. Jag ser hennes ilska när hon knackar på dörren, och när jag öppnar den knycklar hon ihop ett papper från skrivboken och kastar det på mig. På pappret står det ”mamma” med ett stort tjockt svart kryss över och sedan ”jag kåmer inte in för sparksikel kåmer in”. All ilska jag haft över hennes envishet bubblar över till ett skratt. Min dotter kommer in, tillsammans med sin sparkcykel. Det får väl bli lite smutsigt.
Att vara en bra mamma är enkelt. Det är bara att sätta tydliga gränser för barnet, visa att man gör allt med omtanke för barnets bästa samt ta ner månen för att sedan sätta tillbaka den. Omöjligt? Nej då, följ bara reglerna, nej förlåt, tipsen som i all välmening deklareras ut av såväl vänner som familj, influencers som magasin. Eller? Jag läste om en influencer som snusförnuftigt deklarerade hur hon pratar med och uppfostrar sin lilla dotter. Hon skrev en lång lista med punkter som bland annat visade hur hon hade knäckt koden kring uppfostran; hon förberedde alltid sin dotter på vad som ska hända,lät henne alltid knyta skorna själv trots att det tog längre tid eftersom hon skulle få känna att hon kunde, och hon gav aldrig dottern mer än två val eftersom barn inte kan ta för svåra beslut. Vad fint, tänkte jag. Och oj vad hon ljuger. När jag pluggade media och kommunikationsvetenskap berättade en föreläsare om en undersökningsom handlade om vad vi läser i dagstidningen. När man frågar människor vilka delar de läser svarar de att de läser utrikesnyheterna, kulturdelen och ekonomidelen. På frågan vad de läste igår svarar de däremot att de läste sportsidorna. Vi har alltså en bild av vilka vi vill vara som vi gärna förmedlar ut till andra. Vi läser utrikesnyheterna och vi låter barnen sätta på sig skorna själv, trots att vi kommer komma till jobbet en minut innan mötet börjar, genomsvettiga och genomstressade. Och hur fin den bilden är så är den inte sann. Jag menar, vilka är de mammorna? Vill de ge oss andra dåligt samvete eller är de så fruktansvärt rädda att någon ska komma på dem? Komma på dem att de knöt ungens skor, trots att den skrek som besatt samtidigt som du skrek att du kommer komma försent, att barnet inte får någon efterrätt ikväll och att du minsann kommer kasta ut paddanfrån balkongen om du inte slutar skrika och kommer nu!Jag blir aldrig så glad över när jag hör andra föräldrar skälla på sina barn. Jag blir aldrig så lycklig som när jag hör andra barn gnälla. Jag blir aldrig så lättad som när jag förstår att jag inte är ensam.
För sluta. Bara sluta. Sluta följa omöjliga orimliga regler. För att vara en bra mamma är faktiskt enkelt. Man är en mamma. Man är bra. Man är bra när barnet vill visa en att man är sämst. Man är bra när sexåringen kan skriva ett fullt förståeligt budskap på en lapp för att ge uttryck för sina känslor.
Och. Allt är inte svart eller vitt. Ibland knyter barnet skorna själv och ibland läser vi kulturdelen. Men den nyanserade bilden saknas. Jag tror att alla ”i all välmening goda råd” skapar en bild av att verkligheten, vardagen, det riktiga livet, är fel, för tråkigt.Vi söker svar på omöjliga frågor. Jag vill att vi bara ska få vara. Jag vill ha en sparkcykel i hallen – den symboliserar ju livet här och nu. Och det, mina vänner, är sant.
0