Om antisemitism. Och att våga stå för människors lika värde.
 

Jag springer samma runda varje söndag. Jag har av olika anledningar behov av förutsägbarhet för att må bra, och samma runda varje söndag ger mig ett lugn. Jag lyssnar alltid på en bok. Så och idag. Men trots att rutinen är densamma är ingenting sig likt. Jag kan inte koncentrera mig på ljudbokens berättarröst. Mina tankar är på andra håll. Jag kan inte sluta tänka på antisemitism. 

 

Jag står starkt för alla människors lika värde. Mitt hjärta är åt vänster och i alla riksdagsval sedan sd kom in i riksdagen har jag aktivt röstat för att få bort dem. Det har inte funkat. Deras rasistiska retorik gör mig mörkrädd och jag kan stolt säga att varje gång jag hört någon säga något rasistiskt har jag sagt ifrån. När säkerhetsvakten på gallerian jag arbetade på i Malmö sa att ”det bara var invandrade som begick brott” ifrågasatte jag det. När en gammal kollega sa n-ordet sa jag ifrån. Och varje gång någon sagt bla..e sa jag att det är inte ett begrepp att använda om människor som Inte ser ut som du. Jag står för alla människors lika värde. 

 

Morgonen den sjunde oktober läser min man nyheterna som vanligt. Men denna morgon  hajar han till. Hamas har på något sätt tagit sig in i Israel och kidnappat och dödat  civila på det mest brutala sätt. Hela helgen är han helt förstörd. Han sitter uppe sent på kvällen och läser internationella nyheter och ser filmklipp på bebisar som inte bara tas från sina föräldrar, utan som dödas framför dem. Min man, min annars så starke och handlingskraftige man är som en utdriven disktrasa. 

 

Jag springer i snön. Det har snöat så mycket att jag missar var stigen delar sig. Jag missar var jag ska svänga och hamnar fel. Jag märker det inte först. Men sen kommer en bro jag inte känner igen och jag stannar. Tittar mig omkring. Var är jag? Bestämmer mig fort för att vända. Behovet av förutsägbarhet tar över och jag springer tillbaka samma väg. Hittar rätt Stig och svänger. Känner igen mig igen. 

 

Jag är gift med en judisk man. Mina svärföräldrar är judar, mina barn har judiska namn och deras kusiner går i judiska förskolor. Min judiska familj är rädd. Hatbrotten mot judar ökar. I Malmö firas slakten av Hamas terror. Min man är en spricka av sitt forna jag.  
”Det värsta”, säger han. ”Det värsta är att ingen hör av sig. De ser vad jag delar på sociala medier men ingen frågar hur jag mår”. 

 

Israel slår tillbaka mot Hamas. Civila drabbas på det mest brutala sätt. Det är fruktansvärt. På sociala medier kräver kändisar att Israel ska sluta bomba. Ingen kräver att Hamas ska släppa de gisslan de tagit. Något skaver. Jag läser inlägg, om än väldigt få, om hur antisemitismen ökar tillföljd av kriget. Dagens nyheter delar en reel om vad antisemitism är. Kommentarerna under inlägget kokar av antisemitism. Stora kändisar med enorma plattformar sprider judiska konspirationsteorier. Vänner i mitt flöde trycker gilla. Jag delar DNs inlägg om antisemitism. Ingen trycker på gilla. 

 

I nerförsbacken halkar jag nästan. Skidåkare har plattat till spåret och gjort det halt. Jag svettas om händerna i mina tjocka vantar och saktar ner. Andas in. Och ut. Njuter av stillheten i spåret. 

 

Jag försöker förstå. Är att uppmärksamma den ökade antisemitismen samma sak som att ta avstånd från människornas hemska lidande i Gaza? Får jag inte prata om antisemitism nu när civila dör i Palestina? 

 

Jag är uppvuxen med svenska kyrkan runt hörnet. Körer, julspel och påsk har firats i kyrkan och jag värnar om den. Min man å andra sidan har vuxit upp med Göteborgs synagoga lika självklar som min kyrka. Men ingen av oss är religösa, så när vi gifte oss var valet på en borglig vigsel självklar. Lika självklart var det att ge våra barn judiska namn. I december har vi såväl adventsljusstaken som chanukkian framme, och i april firar vi både pesach och påsk. Jag har lärt mig så oroligt myxket om judendomen sedan jag träffade min man för snart 12 år sedan. Det är jag stolt över. Jag vet vad maten under pesach symboliserar. Den symboliserar, grovt förenklat, på olika sätt judars lidande och svårigheter under historiens gång. 

 

Min man deltar på en manifestation för de gisslan som Hamas håller i fångenskap. ”Den var värdig” säger han när han kommer hem. ”Inga slagord. Inga långa tal. Bara människor som ville visa sin respekt. Och ett massivt säkerhetspådrag”. Jag tänker på de pro-palestinska demonstrationerna runt om i Sverige. De hade också kunnat vara värdiga. Men istället skanderas ”from the river to the sea”. Israel ska utplånas. Och NMR deltar. 

 

Jag har snart sprungit klart mina vanliga runda. Benen är lätta men sinnet är tungt. Jag står för alla människors lika värde. Och just nu tänker jag bara på antisemitism. 

 

Jag öppnar dörren hemma och skakar av mig snön. Den förutbestämda rundan blev oförutsägbar . Jag skakar av mig snön, men antisemitismen går inte att skaka av. Den måste uppmärksammas, uttalas och bekämpas.