Två och en halv vecka kvar idag, och jag känner i form, men inte i toppform. Det är jobbigt att springa när jag springer, men efteråt kan jag aldrig komma på exakt vad som är jobbigt med att springa, det är ju bara härligt. När pulsen lagt sig vill jag ut igen, bara springa lite till. Det är som när jag var yngre och skulle sjunga inför publik, jag var alltid sjukt nervös innan, och under tiden skakade mina ben stundtals och jag funderade på varför jag över huvudet taget stod här på scenen och sjöng, det var ju skitläskigt. Men efteråt, när applåderna kom och jag var klar, ville jag alltid tillbaka upp, sjunga mer, få fler applåder. Jag glömde helt bort att jag varit nervös innan. Precis så är det nu. När jag hade sprungit 7 km, var väldigt trött, det var uppför, jag försökte springa snabbt den sista kilometern men det tog emot, stod en skolklass i mellanstadieåldern på led en bit fram. När jag närmade mig dem började de alla ropa HEJA HEJA HEJA HEJA högt coh i kör, och jag sprang leendes förbi dem, vinkade till dem och kände mig barnsligt glad över att ett gäng 9-åringar hade hejat på mig. Det var något oskyldigt och äkta över dem, och de gav mig kraften att springa klart. Nu ska vi bara se om det finns någon kraft som kan få mig att plugga klart också. Hejarop, någon?