Hade jag lyssnat på vad min trötta kropp ville efter denna veckas tidiga morgnar hade det inte blivit mycket löpning. Kroppen säger att jag inte kommer orka springa eftersom den gått upp vid klockan fem och inte sovit middag, men hjärnan däremot säger att kroppen kommer bli pigg av att springa, inte av att sova. Så jag har lyssnat på hjärnan och sprungit. Och det har gått fantastiskt bra, två 12 kilometerspass har jag hittills avverkat i snö och på is, vilket jag är övertygad har gett mig mer energi och bättre tankeverksamhet. Löpningen har verkligen gjort att jag vet att jag kommer må så mycket bättre efteråt, viket är en motivation om något. Jag längtar efter att få springa. Att springa efter en lång skoldag är en belöning, inte ett straff. Jag får perspektiv, luft och ett lugn av att springa. Jag läste någonstans att en riktig löpare blir avundsjuk på de man ser springa när man själv har en vilodag, och precis så känner jag. Om du springer vill jag också springa. Jag skulle kunna hålla låda i flera timmar om löpning, om dess fantastiska förmåga att få mig och många andra att må prima, om hur alla problem bara försvinner efter några kilometer, om hur vädret aldrig hindrat mig från att springa.  Om att det inte alls handlar om inställning, det är ju bara att springa. Gör det bara.

Just nu sitter jag på pendeln hem från Uppsala, och när jag kommer hem ska jag springa. Kan knappt vänta.