att längta efter 21 km

Göteborgsvarvet närmar sig. Med snabba steg och långsamma dagar räknar jag ner tills jag för andra gången ska stå på startlinjen till världens största halvmara. Jag är lite nervös, men mest längtar jag. Längtar efter att få springa uppför Älvsborgsbron, att glida fram på Hisingen, att kämpa mig uppför Göta älvbron, att med ren vilja kämpa mig uppför Avenyn, att med ännu renare vilja anstränga mig uppför Vasagatan för att kunna kuta i mål i Slottskogen. Fan vad kul det ska bli. Att jag skulle känna sånhär kärlek till långa löpass var för mindre än två år sedan helt bortom mina tankar. Det fanns inte i min värld att jag någonsin i mitt liv skulle springa. Jag gick på sin höjd en powerwalk ibland. För varför skulle jag plåga mig med löpning? Fanns ingen andledning what so ever. Nu läser jag tidningen Runners World på samma intensiva sätt som jag tidigare läste modetidingar, jag diskuterar löparupplägg med Jospeh (som nickar och håller med mig, kanske mest för att göra mig glad) lyssnar hänfört på min kollega Klas när han berättar om sin senaste långrunda runt Gärdet, tillsammans står vi och ler fånigt mot varandra när vi diskuterar löpnigens underbara vara. Att jag någonsin har varit utan löpinng är för mig ett under. Hur klarade jag mig? Jag blir rastlös och på lite dåligt humör de dagar jag inte springer (vill helst springa varje dag, men det finns visst nåt som heter återhämtning som tydligen ska vara viktigt för benen) jag sover bättre och blir glad när jag springer. Beroende av löpning någon?
Efter personbästa på milen för två veckor sedan. 
 
Klättrade upp för Hammarbybacken. 
Köpte nya skor när jag sprungit sönder de gamla. 
Testade de nya skorna. De var bra. 
 

Kommentera inlägget här :