om blondinbella och feminism.

Det är nog inte många som undgått att se vad blondinbella skrivit om feminsim på sin blogg. På en blogg som når ut till väldigt många människor tycker hon att feminismen gått för långt, att Sverige är jämställdt och att feminismen inte behövs här, att den gjort sitt. Jag undrar vad hon har för belägg för dessa påståenden. Att "tycka" att Sverige är så pass jämställdt att feminism inte behövs är som att tycka att det är soligt fast det regnar och att ett paraply inte behövs. Vansinne. Feminismen behövs. Och feminister hatar inte män. Hon tror på allvar att feminism är lika med manshat. Större vansinne. Var har hon fått det ifrån? Jag är förundrad. Det stämmer ju inte. I samma andetag skrev hon att hon aldriug någonsin skulle kunna kalla sig feminist för att hon älskar sin man och son, och inte kan tillhöra något som hatar män. Jag är feminist. Jag älskar min sambo. Han är man. 
 
Jag tänkte inte skriva något om detta. Jag har läst kommentarer och blogginlägg de senaste dagarna där många redan sagt vad jag tänker. Men jag kan inte låta bli. Vi kan inte låta denna felkatiga bild av feminism få ta överhand. Vi måste informera, debattera, diskutera, prata, säga emot, lyssna, sprida vårt budskap. Feminsim behövs. Och alla kan vara feminister, kvinnor som män, det är inte förbehållet kvinnor. Jag kommer inte med något nytt här, det vet jag. Och jag uppmuntrar inte till en bojkott av blondinbellas blogg. Bojkottar man en sak får man nog bojkotta rätt mycket annat också. Jag uppmanar bara alla att tänka efter vilka val man gör, vilka bloggar man läser och på så sätt stödjer. Det är allvar nu. Jag vill visa var jag står. 
 
 

en idiot på resa.

Tisdag eftermiddag, på pendeln mellan Uppsala och Stockholm. Det är väldigt lugnt på tåget, folk halvsover, lyssnar på musik eller pratar lite lugnt med varandra. Jag och min klasskompis sitter mitt emot varandra och läser. Plötsligt hör vi något som stör. En ganska upprörd röst säger "håll käften din jävla stropp, jag hatar sådana arroganta personer som du". Vad händer? En man gjorde det fatala misstaget att inte direkt flytta sin väska från sätet brevdid sig så att den arga mannen kunde få sitta där.  Det finns ju andra lediga platser, sa mannen varav den arga mannen sa ovan nämda citat. Och så var argumenationen igång. Mannen flyttade sin väska, men arga mannen fortatte säga åt honom att hålla käften, att han var en idiot och stropp, att han inte tålde sådana som han, osv osv osv. Väskmannen sa emot, vad är det för fel på dig som säger så till mig? Vad har hänt dig? Både jag och min klasskompis var övertygade om att snart kommer någon nita den andre. Detta skedde lyckligtvis inte, utan det slutade med att de kom överens om att båda skulle vara tysta genom att säga: "Då håller vi båda käften" "Ja, då håller vi båda käften" "Ja, då håller vi båda käften" ,"Ja, då håller vi båda käften" , två gånger var tills de slutade prata med varandra. De satt även kvar på sina platser fram till T-centralen. Lite märkligt. Hade någon okänd person skällt ut mig på det viset hade jg flyttat mig med en gång. Inte tagit fighten. Och jag kan inte sluta undra varför arga mannen var så arg. Hade han kanske blivit dumpad? Fått sparken? Kanske. Efter denna händelse gick jag på aw. Och där var alla snälla mot varandra. 
 
Tisdagsaw, mycket fint. 

jag skymtar lyckan.

I lördags var jag och Joseph och såg Veronica Maggio på Hovet. Förra gången jag var där var jag 15 år och skulle se mina största idoler på den tiden, No Doubt. Jag blev riktigt nostalgisk när vi nu gick upp på området, och samma förväntansfulla känsla som jag hade då dök upp. Och konserten var fantastisk. Jag älskar att gå på en riktigt bra konsert, att känna musiken, känslan, stämningen. När No Doubt spelade var jag i extas i veckor efteråt, jag minns att vi skulle skriva dikter i svenskan i skolan några dagar senare och min dikt hette "Den bästa dagen i mitt liv" och handlade inte helt oväntat om konserten. Jag klippte ut och satte upp recensioner av konserten på väggen i mitt rum och sminkade mig som Gwen. Hon var ju coolast. Och bäst just då. Lika så besatt är jag inte nu, men denna konsert med Veronica Maggio finns i alla fall på min topp 5 av konsertupplevelser. Den var rätt magisk. 
 
Söndagen spenderades med brunch och vänner för att sedan avslutas i soffan. Jag började kolla på serien "Bron" häromdagen, och eftar att jag och Joseph tyckte att skådespelet sög stängde vi av efter halva första avsnittet. Men jag fortsatte titta utan honom och fastnade. Därför tvingade jag honom att se klart alla avsnitt med mig igår kväll, och jag blev lite irriterad över att han snabbt kunde lista ut vem mördaren var och vad som skulle hända därnäst utan att vara särskilt insatt i handlingen. Smart kille det där. 
 
Innan konserten. 
 
Mäktigt.
När maten var uppäten ville ingen vara social längre. Men gott var det.