Utan knivar i benen i Sjöstan

Fyra veckor med värkande benhinnor kan göra en lite nere. Jag har inte kunnat springa, varit tvungen att jobba i stödstrumpor och löparskor (och jag kan lova att ingen, jag säger ingen, jobboutfit passar ihop med löparskor) och varit förpassad till en crosstrainer inomhus på ett svettigt gym. Men för några dagar sedan, jag tror det var på midsommarafton, vaknande jag utan smärta i benhinnorna. Det kändes inte längre som tusen knivar högg mig i benen för varje steg jag tog. Jag vågade knappt tro att det var sant. Men nu sitter jag här, tre dagar senare, och har precis sprungit 7 km. UTAN att det gjorde ont. Varken innan, under eller efter. Jag säger "peppar, peppar, peppar, jag är botad!" Allt iskallt vatten på benhinnorna har gjort sitt. Förmodligen hade de antiinflammatoriska tabletterna ett finger med i spelet, men jag tror stenhårt på det där med iskallt vatten. Och ja, att jag inte har sprungit såklart. Lyckan är så total att jag har anmält mig till Stockholm halvmaraton i september. Och jag nöjde mig inte med att bara anmäla mig själv, utan slängde in en anmälan till Joseph också. Han är väl inte riktigt lika nöjd som jag är över detta, men han tar nog sitt förnuft till fånga snart och inser att en halvmara på sensommaren kan vara riktigt härligt. Det kommer att bli kul älskling, jag lovar! 
 
Innan midsommarfirande 
Efter 7 km. Blev lite svettig. Gött. 

Vad som händer efter fem år på lärarutbildningen eller när jag tog examen

Söndag 14 juni 2015. Jag ska ta examen. Jag har pluggat i fem år, och nu ska jag ta examen. I ny, vit spetsklänning satte jag mig nervös och förväntansfull för sista gången på tåget mot Uppsala med en stor cappuccino i handen. Frida i ny svart långklänning väntade på mig, även hon nervös och förväntansfull. Jag var glad. Det var overkligt. Jag ska ta examen. 

Samling i Uppsala universitetshus. Alla har nya klänningar, nya kostymer och nya skor, på damtoaletten trängs nervösa och förväntansfulla soon to be lärare framför den stora spegeln, det doftar hårspray, och puderrester ligger i handfatet. Jag kammar mig och målar läpparna röda. Andas. Jag ska ta examen. 

Ute på den stora trappan utanför Uppsala universitetshus fotograferas vi. Alla ler tills munnen krampar. Det har regnat hela morgonen, men nu är det uppehåll. Shit, jag ska ta examen. 

Vi övar på intåget i aulan. 182 nervösa och förväntansfulla 2 timmar från att bli lärare går i takt till musiken. Vi sätter oss på våra platser och försöker memorera var vi sitter och vilken hand vi senare ska ta emot diplomet med. Ingen vill göra bort sig. Jag tittar runt. Andas. Jag ska ta examen. 

Klockan slår 13. Vi tågar in, precis som vi övat. Vi sätter oss på våra platser, alla kom ihåg. Vi lyssnar på tal. Vi lyssnar på en kör. Jag tar emot mitt diplom, med rätt hand. Jag applåderar så hårt att ringen på mitt finger skrapar upp ett sår som börjar blöda. Vi tågar ut. Publiken står upp, fotograferar, filmar. Jag är inte längre nervös och förväntansfull. Jag är glad. Det är overkligt. Vad hände just? Jag tog examen. 









aj

Att inte kunna springa är en sak. Visst, det suger, men livet har gått vidare ändå. Att inte kunna springa är en sak, jag kan i alla fall träna annat, vilket dövar abstinensen för stunden. Att inte kunna springa är en sak, men när denna jävla skitskada, denna smärta i benhinnorna tvingar mig att stanna hemma från jobbet har det gått för långt. Då har det verkligen gått för långt. Igår kändes allt bättre. Jag vaknade på morgonen, full med antiinflammatoriska tabletter i blodet och benen, och gick försiktigt till tvärbanan. Det kändes helt ok, det gjorde inte jätteont, och jag tänkte att nu, nu ger det med sig. Det kändes även helt ok på jobbet, bara jag gick lite saktare än vanligt. Men när jag på väg till tunnelbanan efter jobbdagen tittade på klockan och tänkte att jag skulle gå lite snabbare så att jag inte skulle behöva vänta 10 minuter på nästa tunnelbana tog det stopp. Det gjorde så ont. Var tvungen att gå jättesakta, stapplande och haltande, vilket självklart resulterade i 10 extra minuter på Vällingbys t-banestation. I morse hade denna smärta inte gått över, och jag sjukanmälde mig, dock väldigt motvilligt, efter att Joseph upprepande gånger påpekade att det inte var bra att jobba om jag hade så ont. Vilket är sant. Men jag hatar att vara en sjuk person, och när man aktivt sjukanmäler sig är man sjuk. Så detta måste upphöra snarast. Hör ni det? Snarast. 
Detta är en gammal bild, men den visar all glädje jag känner efter jag sprungit. Bilden är tagen efter jag sprungit en mil för första gången, för bara 1,5 år sedan. Tiden går fort när man har roligt, långsamt när man är skadad. 
Taggar: benhinneinflammation, löpning, skador;