Vill inte flytta tillbaka, men vad jag vill ha

Spenderar veckan hemma på Öland för att få ordning på min uppsats och annat plugg. Jag vill inte flytta tillbaka hit men här kan jag koncentrera mig, det är så tyst. Och det är så mörkt. Jag vill inte flytta tilbaka men jag kan springa på Alvaret varje dag, ett Alvar som är mjukt under fötterna och som inte ger några skador. Jag vill inte flytta tillbaka men det är skönt att vara i ett hus och inte hela tiden gå in i soffbordet eller slå mig på dörrkarmar som jag hela tiden gör i vår lilla, lilla lägenhet i det stora, stora Stockholm. Jag vill inte flytta tillbaka men luften är så ren, så kall, så hög, och det är inte så jobbigt att springa i motvind. Vad vill jag då? Jag vill ha en lite större lägenhet med lite större garderob, ett lite större kök med ett större köksbord, nära till vattnet och nära en skog med mjukt underlag som man inte skadar sig på när man springer. Jag vill ha breda fönsterkarmar där blommor får plats och kanske en kaktus till Joseph. Jag vill ha högt i tak och vita golv och en stor lampa över köksbordet. Jag vill bygga ett hem som inte är i andrahand och snart är jag klar för denna önskan. 
På bussen till Öland. 
Alvaret där jag springer. 
Får hjälp av Jameson. 
Min gamla bästis har fått en bäbis. 
Jag fick låna bäbisen lite. 

Det är inte mig det är fel på

Det här får gärna vara över nu. Det här med snö, mörker, trötthet, kyla och uppsats. Att frysa när jag går ut för att sedan svettas i halsduken, mössan och ullkappan på den trånga tunnelbanan i rusningstrafik till bibblan. Att få en brutal, mental käftsmäll i en timme som gör att man tivlar på att någonsin klarar detta, vilket gör att man somnar som en stock av utmattning för att vakna upp till verklighet som är full av snö. Snö som inte slutar falla fast jag vill ut och springa. Springa som en terapi för uppsatshuvudet, springa och visualisera fram en bild av att jag visst klarar detta. Att det inte är mig det är fel på. Att det är fel på kylan, mörkret, månaden november och det faktum att min favoritväska gick sönder. Men det är inte mig det är fel på. Det är sånt man borde lära ut i skolan.

Om att hata träning och ändra sig

Att träna eller sporta har aldrig någonsin varit min grej. Från att jag på lågstadiet  började gråta när vi skulle spela hörnbandy (pinsamt, ja, men fan vad jag hatade hörnbandy) tills jag för ett drygt år sedan bestämde mig för att springa Göteborgsvarvet och därmed var tvungen att börja löpträna, har ingen träningsform tilltalat mig. Som ni nog förstår hade jag inget bollsinne, och har inte nu heller för den delen, och jag hatade att tävla i sport. Jag låtsades gilla att springa 60 meter och hoppa längdhopp på idrottsdagarna i skolan och höll till och med på med friidrott ett tag, men jag tröttnade på det, det som med mycket annat. Tennis fanns också på kartan ett tag, men jag tyckte inte det var tillräckligt kul för att bli tillräckligt bra (eller om det var tvärtom, att jag aldrig blev tilräckligt bra för att tycka det var kul) så jag slutade och fick döma istället. Då slapp jag tävla. Jag hatade alla idrottstävlingar i skolan, det knöt sig i magen vid startlinjen och jag vann aldrig. Idrott var inte min grej. Som vuxen tränade jag som många andra på gym, gick på aerobics, spinning, yoga, body combat, men inget blev särsklit långvarigt. Till slut förlikade jag mig med tanken om att jag inte var en träningsmänniska, och det var så skönt. Jag powerwalkade ibland, och rörde mig mycket i vardagen. Det fick räcka. 
 
Men när jag började springa hände något. Jag började snabbt gilla känslan löpning gav mig. Känslan av lycka. Att vara helt ensam och inte tävla mot någon. Helt prestigelöst för mig. Min egen klyschiga stund på jorden. Det är en träningsform som passar mig. Och på startlinjen till Göteborgsvaret var det inget som knöt sig i magen, jag var bara extemt laddad och förväntansfull. Och lycklig. 
 
Så till alla er som hatar att träna, den bittra sanningen är ju att man måste röra på sig för att må så bra man kan. Man behöver inte gå all in med magrutor som mål och aldrig mer äta efterätt, men jag lovar, hittar man bara den träningsform som passar en själv så blir livet lite lättare. Jag rekomenderar löpning, runners high myntades av en anledning. Och man blir lite så där provocerande lycklig. Testa, det är kul. 
 
Här hade jag sprungit en mil för första gången i mitt liv. Jag var väldigt glad.