ny musik, nytt rekord

Igår trodde jag att löprundan jag gav mig ut på skulle vara en i mängden av alla löprundor. Jag var trött på grund av tidig morgon i skolan och hade två nätter av dålig sömn bakom mig. Ville helst bara krypa under den rosa filten i soffan och sova. Men icke. Jag vet ju att jag mår så mycket bättre av luft och löpning så sakta tog jag på mig alla undersäll, pannband och stödstrumpr och gav mig ut. Hade dagen till ära gjort en ny playlist, jag som alltid lyssnar på podcasts och aldrig musik när jag springer tänkte att jag skulle förnya mig lite. Och det måste gjort susen. Fick direkt energi av Oskar Linnros, No Doubt, chefens rockband Crunge och med Britnes Spears work b**** sprang jag min snabbaste mil någonsin. Jag kände mig lätt som en fjäder och jag tänkte att nu gör jag det, nu sätter jag personbästa här, spring lite snabbare nu. Och även fast det var galet jobbigt i slutet log jag mig hela rundan igenom. Älskar känslan av att känna att jag älskar att springa medan jag springer. Obeskrivligt. Overkligt. Underbart. Fantastiskt. När rundan var över såg jag på klockan att jag sprungit över två minuter snabbare än sist jag sprang en mil, och en minut snabbare än det gamla rekordet från i somras. Lyckan var självklart total, och kände att detta måste jag ju dela med mig av. Och vem blir gladast av mina löparresultat? Jo, pappa. Smsade honom tiden, och han tyckte att vi ska tävla lite nästa gång vi ses. Får se hur det går. 
Idag blir det nog en lite längre men långsammare runda. Göeborgsvarvet närmar sig, och jag vill så gärna springa på två timmar. Bara att köra. Eller springa rättare sagt. 
 
 
Taggar: löpning, musik, personbästa, rekord, runnershigh;

tankar från fröken Svahn

Den senaste månaden har varit lite kämpig. Extremt tidiga morgnar, pendelplugg, tentaplugg, helgjobb, middagar, en smärre matförgiftning och en mindre förkylning satte standadern för januari och februari. Sista terminen trodde jag skulle vara inspirerande, motiverande, engagerande, men de känslorna har inte infunnit sig i mig. En kurs i utbildningsvetenskap är helt enkelt inte särsklit spännande, så istället för att engagerat rustat mig för alla texter som ska skrivas har jag och Frida nogrannt scannat schemat för att se när vi kan skolka. Och de senaste två veckorna skolkade vi, eh, rätt mycket. Men självklart till förmån för hemmaplugg, jag har verkligen pluggat hårt. Från soffan. Det kanske inte ser så bra ut att lärarstudenter skolkar, vi ska ju älska skolan och alltid vara där. Men jag får helt enkelt se till att ha intressanta och relevanta lektioner så att mina framtida elever inte vill skolka utan vill älska skolan och alltid kommer vara där. Så ge mig ett av alla jobb jag sökt nu tack. Kan ju säga att mycket av denna hemmapluggtid gått åt till att skriva cv och söka jobb, googla skolor och drömma om en heltidslön. Och nu är jag nästan klar. Sista tentan är skriven. Nu är jag bara en praktikperiod och ett examensarbete ifrån att vara gymnasielärare. Jag har pluggat i fem år. Fem år av vad andra har bestämt vad jag ska läsa, vad jag ska skriva, vad jag ska lära mig. Och nu äntligen ska jag få bestämma vad andra ska läsa, skriva och lära sig! Kan man ha lektioner i löpspåret kanske? 
Vi var kattvakter under helgen. Ville inte lämna ifrån mig honom. 
Simba. Han tyckte om att bita mig i tårna och kastade sig på golvet framför mina fötter när jag kom hem. Gullig.
Innan tentan i måndags. Rödbetsjuice är inte bara gott, man blir snabbare av att dricka den också. Förbättade min tid på milen med ungeför två minuter i dag. Nöjd. 
Även nöjd med att kunna läsa vad jag vill när jag inte behöver plugga mer. Bra bok, bra tidning. 
Taggar: skola, utbildning;

14 km i solnedgången

I eftermiddags när jag ansåg mig vara klar med dagens pluggsession stack jag föga förvånande ut och sprang. Jag tänker inte längre på om jag vill springa eller inte, känner inte efter, funderar inte på om jag är sugen eller inte, löpningen har blivit en del av min vardag, något jag bara gör. Rundorna blir längre och längre men inte så mycket snabbare. Mitt mål för detta året var att varje runda skulle vara minst en mil, ett mål som jag hittills uppnått (nästan i alla fall...) Det brukar ofta bli 12 km, men jag planerar aldrig i föräg hur långt jag ska springa, jag får se när jag är ute helt enkelt. Så idag när jag sprungit 6 km och brukar vända, tänkte jag att jag kan ju lika gärna springa lite längre och sprang 7 km och vände sen. Solen var på väg att gå ner, himlen var rosa, marken vit och rätt slaskig på sina håll och benen var lätta.Och skorna blev blöta. 14 km och 1 h och 20 minuter senare var jag som ny. Ny, svettig och lycklig. Fan vad jag älskar att springa.