lycka mätt i mil

Idag ville jag verkligen springa. Trots en trött morgon (hej gå upp 05,20) och tågkaos bland alla Stockholms pendeltåg var jag ovanligt pigg på praktiken och dagen flög iväg. Jag såg solen och ville verkligen springa när jag kom hem. Men jag sprang en mil igår och 12 km i förrgår och tänkte springa riktigt långt imorgon, en sisådär 18 km, plus att jag tydligen ska tävla med pappa i helgen (vi ska på spa, men spa betyder inte "ta det lugnt" från den  familj jag kommer ifrån) så jag tvingade mig själv till vila. Istället gjorde jag en hardcore rödbetsjuice innehållandes selleri, citron, morot, ingefära, äpple, päron, apelsin och såklart rödbetor som jag snabbt sörplade i mig. Imorgon kommer jag med andra ord vara snabb som blixten och uthållig som aldrig förr.
 
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, löpningen är det som håller mig levande och flytande, den gör att jag orkar gå upp vid 5 och pendla och trängas, den gör mig glad, lycklig, pigg, frisk, och jag tror att löpningen är lösningen på många krämpor (här kan man ju stoppa in valfri träning som säkert ger samma resultat, men eftersom jag hatar all träning förutom löpning så tror jag att löpningen är svaret på allt). Löpning ger snabbt resultat. Idag springer jag 16 km i samma hastighet och ansträngning som jag sprang 8 km på bara i somras. Att springa en mil är att ta en liten runda, och lyckan i att kunna äta i princip vad jag vill är oslagbar. Alla vill vara lyckliga, och receptet är bara ett par löparskor iväg. Ut och spring. Kom igen, det blir kul. 
Även fast jag sringer i alla väder är det något speciellt med att springa en varm sommarkväll. Lägg även märke till mina klassiska löparselfieleenden, lika glad i mars som i juli.