om barndomsdrömmar

När jag var yngre var min största dröm att bli sångerska. Jag älskade att sjunga och byggde hela min identitet på det, att kanske jobba med något annat i framtiden var inget alternativ. För vad skulle det vara? Jag ville sjunga. Min största idol och förebild var Gwen Stefani, sångerskan i No Doubt. På högtsadiet sminkade jag mig som henne, med vit ögonskugga och svart eyeliner. Och självklart hade jag hennes karektaristiska hindimärke i pannan. Jag spelade in varje musikvideo med No Doubt som visades på musikprogrammet Voxpop, och försökte lära mig hennes mimik, danssteg och texter, Jag satt beredd att spela in låten Don´t Speak från Trackslistan, och lärde mig den också. Som 15-åring fick jag åka till Stockholm för en livekonsert med dem, och lyckan var total. Minns att jag efteråt, i skolan, skulle skriva en dikt om något, och min dikt handlade om denna konsert med titeln Den bästa dagen i mitt liv. 
 
Nu blev jag ingen ny Gwen Stefani, och jag sjunger väldigt sällan. Jag saknar det ibland. Så en sen sommarkväll för några år sedan spelade jag in två låtar, lite spontant sådär, på mina kusiners lantställe i Kivik. Efter en lång midag med mycket vin var detta resultatet, ett resultat som legat på Soundcloud ett tag. Så låter låter jag, här.

Tv-debut och utegym

Som vanligt spenderades hela dagen fraför datorn igår. Jag är dålig på att ta pauser, och när klockan var fyra var hela mitt huvud snurrigt av text, så jag tog på mig löparskorna och gick på en lång power walk. När jag var nästan hemma fick jag ett meddelande från Bella som ville utegymma vid Hammarbybacken. Så jag vände om och traskade dit. Efter cirka en kvarts gymmande med benböj och plankan konstaterade vi att vi var rätt svaga, och skakade av den anledning hand på att vi tillsammans skulle köpa gymkort. Bella skrek BEACH 2015! samtidigt som jag försökte svinga mig som en apa i en sådan där ställning högt över marken. Vet inte alls vad den kallas. 
 
På kvällen bänkade jag och Jospeh oss i soffan för att avnjuta min tv-debut som modell. Eller modell och modell, de ville ha "vanliga tjejer" och jag är väl en sådan. Men jag och de andra vanliga tjejerna kallades i alla fall för modeller så jag kör på den benämningen. Programmet jag i cirka en minut syntes var Hela Sverige syr, ett program jag tycker ska ses. I alla fall avsintt tre. Länken kommer här. 
 
 
 
 

gymkort, spelkväll och en gullig bebis

I helgen som gick började jag återigen tänka i banorna om att köpa ett gymkort. Benet ville ju inte samarbeta med mig, och min rastlösa uppsatsenergi måste ju ut någonstans. Delade denna tanke med Joseph, tyckte att han kunde träna med mig, men han var av åsikten att "han nog inte skulle hinna". På jobbet i lördags pitcahde jag istället denna gymidé för mina kollegor Bella och Robin. "Vi kan bli träningskompisar" sa jag, och berättade om allt man kan göra på ett gym. De köpte hela konceptet. Jag är så bra på att övertala. Nu några dagar senare har jag dock ännu inte köpt något jävla gymkort. Jag vill ju inte egentligen. Jag vill ju springa! Jag skjuter upp det för varje dag som går, och idag känner jag mirakulöst nog ingen smärta i benet. I alla fall inte så mycket. Så gymkortet kanske får vänta ett tag, sorry träningskompisar... Tur vi har hammarbybacken nära, har hört att Bella är en jävel på backintervaller. Hon är även bra på magdans, något jag blev varse när vi i lördags spenderade kvällen hemma hos Robin och alla hans sällskapsspel. Vid sidan av allt spelande dansade Bella, jag spelade luftgitarr och Robin, ja, han vann alla spel. 
 
Imorse gick jag utan några gumkortstankar till fine food igen för att äta frukost med min gamla barndomsbästis My och hennes nya bebis. Det var jättekul att träffa henne, och bebisen var den gulligaste jag sett. Verkligen. Smälte. 
Två dansande kollegor.
Jag med en gullig bebis.