att inte få springa.

Det enda som upptar mina tankar för tillfället är att jag inte kan springa pga ont i benet. Det är frustreranade, ledsamt, deprimerande och outhärdligt att inte kunna ge sig ut på en runda. Jag är istället förpassad till crosstrainern och spinningcykeln. Inte alls rolgt. Ingen träning jag blir glad av, bara svettig. Att ta mig till gymmet är motigt, att sticka ut springa var lätt, något jag såg fram emot. Nu har något bland det bästa jag vet tagits ifrån mig och jag vet inte när jag får tillbaka det. Har en läkartid snart och hoppas på ett mirakel. Bota mig nu! Det är inte samma sak att sitta på en spinningcykel i ett mörkt rum med dålig musik och en överhurtig instruktör som skriker ÖKA eller ATTACK varannan sekund. Jag blir inte lyckig av det, inte ens när passet är klart och jag får gå hem. Så snälla, bota mitt ben. Det vill inte halta mer nu. 
Skorna har stått orörda i hallen ett tag nu. 
 
Här sprang jag milen under en timme för första gången. 

aldrig mer google maps.

Min första dag som pendlande student är över och jag har blivit smärtsamt medveten om mitt obefintliga lokalsinne och min oförmåga att läsa kartor. En dryg timme tog det mig att gå google maps påstådda tre kilometerna från centralstationen till universitetet, hitta rätt ingång och tillsist rätt sal. Fem minuter innan föreläsningen började satt jag stelfrusen med knallröd näsa längst bak i salen och var väldigt tacksam över att jag varit ute i pinsamt god tid,samtidigt som jag lovade mig själv att snarast lära mig hur man läser kartor. Det går inye ihop i mitt huvud vilket håll jag ska hålla kartan, eller vilket håll jag ska gå. Jag skyller på extremt dåliga gener gällande lokalsinne, min pappa går jämt runt med en kompass på jackan för att hitta rätt i nya städer. När skolan var slut för dagen och jag skulle hitta tillbaka till centralen tänkte jag att det måste ju verkligen finnas en enklare, kortare väg. Helt sant. Jag gick lite på känsla och en kvart senare var jag framme, utan gps till hjälp. 
 
Väl framme i Stockholm skulle jag möta upp Joseph och company för ett glas vin, så hungrig, trött och ännu mer frusen gick jag väldigt fort över gatan, halkade på isen och sträckte återigen upp mitt ben som jag äntligen fått hoppet tillbaka om att inom en snar framtid kunna springa på igen. Det hoppet är nu som bortblåst. Men efter två glas rött satt vi tryggt på tvärbanan igen, och över en sushi - och omelettmiddag diskuterade vi feminsim, och jag vet att jag borde se det där omtalde  svt-programmet "Fittstim - min kamp" men jag har en känsla av att jag bara kommer bli oerhört upprörd och arg på livet. Så jag lever lyckligt ovetandes ett tag till. Sen får vi se. 

där vi bor.

Igår firade jag tre veckor i Stockholm och allt är fint. Jag hittar till jobbet, hittar hem och till biblioteket på Medborgarplatsen. Imorgon ska jag dock hitta till Uppsala och universitetet vilket kan bli svårt då jag aldrig någonsin varit i Uppsala. Men det borde gå. 
 
Helgen spenderades som vanligt på jobbet, men även på en restuarang i närheten av vårt hem. Mamma och pappa var på besök och de hade med sig en inflyttningspresent lika stor som vårt kök. Blev väldigt glad när jag såg att paketet innehöll förra årets julklapp, en råsaftcentrifug! Därför kommer denna dag gå i juicens tecken, jag ska varva läsning av Homeros (första litteraturkursen) med att googla juicerecept. Och dricka juicen. Om den blir god. 
 
Så fin.
 
Hur det ser ut där vi bor. 
 
Glad. 
Hur det också ser ut där vi bor.