hejarop på dagens runda

Två och en halv vecka kvar idag, och jag känner i form, men inte i toppform. Det är jobbigt att springa när jag springer, men efteråt kan jag aldrig komma på exakt vad som är jobbigt med att springa, det är ju bara härligt. När pulsen lagt sig vill jag ut igen, bara springa lite till. Det är som när jag var yngre och skulle sjunga inför publik, jag var alltid sjukt nervös innan, och under tiden skakade mina ben stundtals och jag funderade på varför jag över huvudet taget stod här på scenen och sjöng, det var ju skitläskigt. Men efteråt, när applåderna kom och jag var klar, ville jag alltid tillbaka upp, sjunga mer, få fler applåder. Jag glömde helt bort att jag varit nervös innan. Precis så är det nu. När jag hade sprungit 7 km, var väldigt trött, det var uppför, jag försökte springa snabbt den sista kilometern men det tog emot, stod en skolklass i mellanstadieåldern på led en bit fram. När jag närmade mig dem började de alla ropa HEJA HEJA HEJA HEJA högt coh i kör, och jag sprang leendes förbi dem, vinkade till dem och kände mig barnsligt glad över att ett gäng 9-åringar hade hejat på mig. Det var något oskyldigt och äkta över dem, och de gav mig kraften att springa klart. Nu ska vi bara se om det finns någon kraft som kan få mig att plugga klart också. Hejarop, någon?
Direkt efter rundan. Svettig men glad. 

Efteråt.

Hur känns det nu då? När euforin lagt sig och tröttheten kommit orkar jag knappt röra mig ur soffan. Jag har pluggat, halvsovit och druckit vatten hela dagen, och jag är slut som artist. Och även fast jag och Joseph försöker intala oss själva att det inte är en tävling är han ute och springer nu, lite nervös tror jag. Han kom hem från jobbet och undrade om man kunde springa i keps och vilket klädmaterial som var bäst, exkat vilken runda jag tagit, och om det inte hade varit lite jobbigt ändå? Det var ju ändå väldigt varmt idag! Jag svarade att äh, jag gav inte allt idag. Tog det lite försiktigt. Fast det stundtals var helt sinnessjukt jobbigt.Vilket jag inte behöver berätta för honom. 
 
Runners high. 

plötsligt händer det och andra uttjatade klyschor.

En helg med lite för mycket av livets goda ting såsom aw, cava, rosé, ett antal hamburgare och en anselig summa av choklad trodde jag inte skulle ha någon postitv inverkan på min löparform med löparknä. Ingen träning, endast jobb och ovan nämnda godsaker förgyllde min helg, vilket gjorde att jag idag överraskande nog kunde springa 15 km på tiden 1 timme och 34 minuter. Rekordlängd för mig. Utan knäsmärta. I värmen. Och solen. Jag var och är så fruktansvärt överklycklig just nu. Jag har fått tillbaka hoppet om att kunna springa varvet, det känns just nu inte alls omöjligt, snarare väldigt möjligt, och jag tror även att jag kan få en tid jag kommer vara nöjd med. Men, jag ska inte ropa hej än. Jag kan vinka lite försiktigt. Fortsättning följer. 
 
 
Beviset.