Min snart sjuåriga dotter har börjat ettan. Hon är pirrig. Glad. Förväntansfull. När jag hämtar henne på eftermiddagarna är hon svettigt lycklig, smutsig, bubblig. Maten i matsalen var god; ”jag tog två portioner mamma!”, klätterställningen bjuder in till att hänga upp och ner i, och den provisoriska skolgården; fotbollsplanen, funkar bra att leka på när den riktiga skolgården renoveras och upprustas. Jag är glad när jag hämtar mitt barn från skolan. Jag är glad för hon är glad och glada barn ger glada mammor, eller om det nu var tvärtom.

 Men med skolstart kommer föräldramöten. Förra året, när min dotter gick i förskoleklass, ställdes harmlösa frågor av föräldrar som ”får barnen hjälp att ta mat” och uppmaningar som ”kan vi inte alla säga vad vi heter och vem vi är förälder till?”. Suck, men jovisst. ”Mitt barn kan ta mat själv och jag heter Ellen, mamma till Judith”. Antecknar ni? Småskrattande lämnade jag det föräldramötet med en överlägsen känsla i kroppen; ”alltså föräldrar…”

 I år var föräldramötet stort. Alla fyra paralleller i stadsdelens största kommunala grundskola samlades för att lyssna på de fantastiska pedagogerna- de som tar hand om våra sjuåringar och lär dem såväl att läsa som att skriva, räkna, vara bra kompisar som att gå på led. De är fantastiska, dessa pedagoger. De ska ha all eloge, prestige, löneförhöjning. De behöver säga i början av presentationen att alla frågor som rör det enskilda barnet tas med respektive klasslärare efter mötet. Ställ bara frågor som rör hela årskursen, tack. På förekommen anledning, får man anta. Jag kommer nu inte att skriva om frågorna som rör att Melvin inte duschat efter gympan. Eller om frågorna om 30 minuter räcker för att hinna äta lunch. Inte heller kommer jag nämna frågorna som rörde om det finns regler för hur mycket mat man får ta i matsalen. Jag kommer ägna mig åt tre frågor som ställdes av en och samma mamma: ”Vad gör ni åt de cancerogena ämnen som finns på fotbollsplanen? Varför måste barnen börja skolan kl 08? Och varför i hela friden kan inte barnen få varsin I-pad i årskurs ett?”

 Med människor har jag tålamod. Jag jobbar med ungdomar varje dag och är även van vid att handskas med föräldrar. Jag ser mig själv som en tolerant person som alltid försöker se det positiva i saker såväl som i människor. Jag vill tro att alla har goda intentioner. Men min bild av mänskligheten har nu raserats. Av en mamma till ett barn i årskurs ett.

 Ovan nämnda mamma sitter på första parkett. Hon räcker upp handen samtidigt som hon utbrister ”jag har en fråga” innan pedagogerna hunnit ställa den berömda frasen ”har ni några frågor?” Mamman har frågor, och hon är ivrig. Och inte glad. ”Jag har en fråga om fotbollsplanen” säger hon på en utandning. ”Det är ju faktiskt cancerogena ämnen i de små plastplupparna i planen. Det känns verkligen inte bra att mitt barn ska leka där hela dagen. Det finns ju cancerogena ämnen där! Min dotter är alldeles svart i ansiktet när hon kommer hem. Och jag kan ju inte säga att hon inte får vara där och hjula, för då kommer hon hamna efter socialt. Vad gör ni åt dessa cancerogena ämnen? Vi vill ju alla det bästa för våra barn!” Hon tittar runt bland de övriga föräldrarna som för att få medhåll. Jag tittar mig också runt omkring; var jag just med om detta? Hörde alla precis vad hon sa? Pedagogerna är proffsiga. ”Detta får vi ta högre upp”. ”Ja, det måste ni göra! Det känns verkligen inte bra det här, med cancerogena ämnen bland barnen”! Jag tänker på tv-serien Grotesco. I ett avsnitt skildrar de ett föräldramöte i vilket de fiktiva föräldrarna ställer den ena dumma frågan efter varandra till den stackars pedagogen. Jag är nu i verklighetens Grotesco, tänker jag när mamman snabbt räcker upp handen igen. Hon har en till fråga. ”Nu undrar jag varför barnen måste börja klockan åtta varje dag. Man brukar ju ha sovmorgon ibland? Börja klockan tio på fredagar, till exempel. Varför måste de börja klockan åtta? På mellanstadiet har de sovmorgon! När ska våra barn egentligen få lite återhämtning?” Det sista ordet nästan skriker hon. Jag skrattar till. Tittar chockat på mina mammakompisar som sitter bredvid mig. Är de lika obekväma som jag? Pedagogerna svarar lugnt och pratar om schematekniska frågor, och att barnen faktiskt är piggast på morgonen. Efter lunch börjar de krokna. Pedagogerna ser lika vänliga ut hela tiden. De är ju vana vid lite annorlunda frågor, eftersom de jobbar med sjuåringar. Inte ens när sista frågan kommer visar de med en min om vad de egentligen tycker. För mamman hart förberett sig inför detta möte. ”Varför har inte alla barn på lågstadiet egna I-pads? Det har de på grannskolan. Och läsplattor! Varför har inte ni det? Varför är det så dåligt här och så bra där? Det är ju samma skolpeng! Jag vill att de ska ha I-pads!”

 Jag är ingen konfliktsökande person. Jag tycker inte om att ta för mycket plats i sammanhang som är nya. Jag är hellre tyst än säger något ogenomtänkt. Men när jag vet att jag har rätt är jag inte tyst, och jag märker plötsligt hur min arm åker upp i luften. Stark och lång är den, och nu väntar jag inte på att bli tilldelad ordet. ”Jag vill bara säga att så här små barn som sjuåringar är ska lära sig att skriva för hand. De ska inte skriva på en padda. Vi behöver INTE fler I-pads i skolan!” Medhållet kommer snabbt från flera föräldrar i salen. Även pedagogen som lugnt besvarat alla frågor tittar på mig, nickar ivrigt och säger att ja, så är det! Jag andas lugnt men hjärtat bankar. Jag är så chockad över det jag nyss varit med om och tittar på mina vänner bredvid. När mötet är slut några minuter senare skrattar vi alla nervöst när vi går ut. Vi säger att det är ett under att vi överlevt i 40 år med tanke på alla cancerogena ämnen som florerar på fotbollsplaner.