Var är verkligheten?

Maratonpetra skriver om träningsförebilder och vad som inspirerar till träning. Hon har tröttnat på alla gröna smoothies och chiapuddingar och allt för mycket posande och genomtänkta kameravinklar. Jag håller med. Jag läser en del bloggar om träning, följer diverse instagramkonton och läser ofta recept på olika smoothies. Men jag har börjat tröttna nu. Tröttnat på att det alltid är samma bild som förmedlas. En bekymmersfri, välkomponerad bild på ett salladsblad med texten "åh jag älskar att äta lite spenat till middag, det är så fräscht och krispigt" följs av likes utan dess like. Men jag går inte på det där längre. Jag fattar att det inte är hela verkligheten som förmedlas. Jag fattar att det bara är en liten del av "vardagen" som läggs upp. Men när jag i lördags och dagarna efter ville läsa om andra som varit med om samma sak som jag, som likt jag gick in i betongväggen under en tävling, som förlorade lusten till att träna, hittade jag ingenting. Ingen tycktes ha dåliga dagar. Ingen misslyckades med uppsatta mål. Ingen ville ge upp och gråta och aldrig mera träna. Det var bara jag. Detta kan väl ändå inte stämma? Vad beror detta på? Vågar man inte skriva om när det går riktigt jävla dåligt? Förstör man bilden av sig själv när det inte går så bra? Jag säger inte att jag är bättre själv. Jag skriver oftast om när det går bra att springa, när jag känner mig lycklig och är fylld av endorfiner. Men jag märker att det blir rätt tråkigt i längden, det finns bara ett visst antal inlägg att skapa som handlar om när det går bra, alla innehåller i grund och botten om samma sak: "Jag sprang, det var gött, jag är glad." Jag skrev till exempel inte om när jag under omtentaveckan för ett tag sedan inte kunde springa, hur jag gick upp för uppförsbackarna och gav upp innan jag var hemma. Är det inte dags att vi börjar ifrågasätta den perfekta träningsbild vi ser? Jag vill se foton på när bananpannkaorna bilr till mos istället för pannkakor, röda, svettiga ansikten efter löparpasset, lite självdistans i inläggen. Jag vill se mer verklighet. Är ni med mig? 
När jag var liten var allt bara kul. 
Taggar: förebilder, inspiration, träning;

Eftersnack

Det har gått fyra dagar sedan fiaskovarvet, men sviterna sitter fortfarande kvar i form av en svullen vänsterfot som gör ont när jag går och en galet blå tå. Inte bara nageln, hela tån är blå. Den gör också ont. Hade det nu varit så att runners high hade infunnit sig som vanligt hade jag inte brytt mig om dessa kvarsittande sviter, men eftersom allt sög i lördags tycker jag det är lite irriterande med smärta. Ja ni hör, jag har inte riktigt kommit över det än. Jag inser ju någonstans att bara springa en halvmara är en vinst i sig, och att jag inte gav upp utan fullföljde borde jag vara stolt över. Well, någon dag kanske, men inte nu. 
 
Det fanns i alla fall många ljusglimtar i Göteborg i form av min familj, Josephs familj, en efterrätt i form av creme brulée, drinkar på Magnus och Magnus med Amanda och Filip och en storslagen vinst i fussboll. Hade bättre bollsinne än jag trodde. 
 
I sommar ska jag springa här. 
Taggar: Göteborg, familj, löpning, vänner;

Göteborgsvavet 2015 eller den stora besvikelsen

Det är söndag morgon. Klockan är inte ens 08, men jag kan inte sova. Alla tår gör ont och jag kan knappt stödja på vänster fot. Naturliga sviter av en halvmara helt enkelt. 

Hur gick det då igår? Inte som jag tänkt mig. Inte på långa vägar. Jag började dagen med att laga bananpannkakor till mig, Frida och Sebastian.  Kände mig mätt och lätt i magen, jag var taggad och inte längre nervös. Nervositeten försvann i samma stund som min snälla syster ifrågasatte den, "varför är du nervös Ellen, du har ju sprungit förr". Sant. Började fundera på outfit istället, och plötsligt stod jag på startlinjen i startgrupp 15. Startskottet ljöd och jag sprang iväg. Första kilometern kändes ok. Andra också. Tempot var ok, jag försökte att inte öka för mycket. Men det började kännas motigt uppför första bron. Och då hade jag bara sprungit 5 km. Men jag körde på, och första milen sprang jag på 58 minuter enligt plan. Men tungt var det, och jag förstod inte hur jag skulle kunna springa 11 kilometer till. Efter 12 km ville jag ge upp första gången. Det var vidrigt. Inget stämde. Allt var för jävligt. Drack energidryck. Hjälpte inte. Sprang sakta. Gick. Passerade 13, 14 km, sprang uppför nästa bro och hela tiden tittade jag efter bra platser att ge upp och gå av på. Fasade för avenyn. Ville inte springa mer. Jag ville ge upp och gråta. Det gick inte att springa, jag hade bly i benen. Men jag fortsatte och avenyn kom. Det var vidrigt. Vasagatan kom och där stod Frida och Sebastian och hejade på mig. Jag skrek och räckte ut tungan åt dem. Ville dö. Började förhandla med mig själv. Antingen ger jag upp nu eller också fortsätter jag och tar en dålig tid. Och av nån anledning vann den dåliga tiden. Det kändes dumt att ge upp med bara 2 km kvar, skulle förmodligen ångra mig. Det kändes som jag kröp i mål. Jag ville dö. Aldrig mera springa. All löparglädje var som bortblåst och det gjorde mig förtvivlad. Jag kom i mål men var långt ifrån glad. Fick min medalj och banan och ett "bra jobbat" av funktionären. Vad fan vet du om det, tänkte jag ilsket. 2,13 är långt ifrån vad jag vet att jag egentligen klarar. 

Så vad hände? Jag vet inte. Hade jag laddat för dåligt, ätit för lite? Mycket möjligt. Energibrist, sa pappa. Du har haft mycket att tänka på, sa mamma. Du är bäst, sa Joseph. Jag är sämst, tänkte jag. Men samtidigt är det jävligt jobbigt att springa 21 km. Det är hårt. Göteborgsvarvet är extremt svårsprunget. Och har man en dålig dag är det ännu hårdare. 

Idag när jag nästan smält detta fiasko är jag lite sugen på revansch. Stockholm halvmaraton i september någon? 
Jag fick i alla fall medalj. För jag gav inte upp, och det är väl det fina i kråksången.