restless night

En rastlös kväll. Joseph jobbar sent så jag kan göra vad jag vill, titta på vad jag vill, äta vad jag vill, ha hela den lilla soffan för mig själv, men jag är rastlös. Skulle kunna plugga. Men varför göra mer än jag behöver? Skulle kunna springa. Men jag sprang igår och i förrgår och borde vila mina ben. Jag är rastlös. Jag har scrollat igenom varenda serie på netflix och hbo. Jag har ätit upp den sista biten av raw kärleksmums som fanns i frysen. Nu är jag både rastlös och mätt. Jag är rastlös och vill att Joseph ska komma hem och underhålla mig men han jobbar sent. Det är för mycket som rör sig i min hjärna nu. För mycket för att jag bara ska kunna slappna av, titta på vad jag vill, äta vad jag vill och bre ut mig själv i den lilla soffan. Sista terminen, examen, söka jobb, bli lärare, klarar jag? Give me a sign. Eller ett jobb. 
 

lördag, middag och ett inslag av medmänsklighet

I lördags trotsade jag min trötthet efter en lång skolvecka med inslag av jobb, och gick på en sedan länge planerad (och ganska hajpad) aw med mina kollegor. Efter jobbet mötte jag upp Klas, och tillsammans halkade vi gatan fram till den persiska restaurang där resten av kollegorna tillika vännerna väntade, alla med drinkar i händerna och leende på läpparna. Med ens slogs tröttheten bort, och ett glas rött senare satte vi oss till bords, alla väldigt förväntansfulla inför både maten som skulle ätas och dansen som skulle avnjutas. När maten kom in var den gudomlig, och medan den intogs föreslog Gabbi att vi borde öva in en liten show som vi kunde framföra nästa personalfest, alla skulle ha egna repliker. Bella tyckte snarare att vi skulle ha en talangtävling, och Mattias tyckte att jag i den skulle springa fram och tillbaka och och samtidigt upprepa "runners high, runners high". När maten var uppäten och Robin helt förälskat sig i en av dansarna, tyckte Klas det var dags för lite karaoke, och snabbt innan någon hann protestera ringde han karaokestället för en bokning av privat rum. Vi hade inget val, så fem tappra själar halkade fram mot Odenplan när vi såg några hemlösa personer sitta på trottoaren. Bella hade fått nys om en nattöppen kyrka, en kyrka där hemlösa kunde få sova en natt, så på lite svenska, lite engelska och väldigt mycket kroppsspråk försökte hon och vi förklara för dem var de kunde få sova en natt. När vi försäkrat oss om att de förstod var de skulle, halkade vi vidare i kylan och väl framme vid karaoken var det fullt, Klas plan hade inte fungerat. Väldigt synd tyckte vi och åkte hem, och på promenaden från Gullmarsplan hem till mig var jag inte längre trött. Jag var rätt lycklig ändå. 

ode till löpning - del 2

Hade jag lyssnat på vad min trötta kropp ville efter denna veckas tidiga morgnar hade det inte blivit mycket löpning. Kroppen säger att jag inte kommer orka springa eftersom den gått upp vid klockan fem och inte sovit middag, men hjärnan däremot säger att kroppen kommer bli pigg av att springa, inte av att sova. Så jag har lyssnat på hjärnan och sprungit. Och det har gått fantastiskt bra, två 12 kilometerspass har jag hittills avverkat i snö och på is, vilket jag är övertygad har gett mig mer energi och bättre tankeverksamhet. Löpningen har verkligen gjort att jag vet att jag kommer må så mycket bättre efteråt, viket är en motivation om något. Jag längtar efter att få springa. Att springa efter en lång skoldag är en belöning, inte ett straff. Jag får perspektiv, luft och ett lugn av att springa. Jag läste någonstans att en riktig löpare blir avundsjuk på de man ser springa när man själv har en vilodag, och precis så känner jag. Om du springer vill jag också springa. Jag skulle kunna hålla låda i flera timmar om löpning, om dess fantastiska förmåga att få mig och många andra att må prima, om hur alla problem bara försvinner efter några kilometer, om hur vädret aldrig hindrat mig från att springa.  Om att det inte alls handlar om inställning, det är ju bara att springa. Gör det bara.

Just nu sitter jag på pendeln hem från Uppsala, och när jag kommer hem ska jag springa. Kan knappt vänta.