snabbare.

Att inte ha några lediga dagar under en vecka tär lite på löpträningen. Denna vecka är lite speciell med både jobb och skola under veckans alla dagar, så jag får springa när tiden finns, inte när jag egentligen skulle vilja. Hann springa en mil innan jobbet igår, två minuter snabbare än sist. Och det borde jag ju vara nöjd med. Men mitt personbästa från november ligger och skaver, och jag känner mig inte nöjd förrän jag är där igen. Det är tre minuter bort just nu, och tre minuter i detta sammanhang känns oändligt långt borta. Jag vill bli lika snabb som då, nu. Idag har jag bara suttit hemma och skrivit hemtenta, och när den äntligen blev klar stack jag ut på en löptur. Egentligen vet jag att det är tugnt att springa två dagar på rad, men som sagt, när tiden finns gäller det att passa på. Men det var tugnt. Riktigt tugnt. Jag tvignade mig igenom 7 kilometer, och var glad att jag inte var långsammare än de senaste gångerna. Alltid något. Men jag känner att en vilodag hade varit det optimala. Nu väntar jobb, vilket är väldigt roligt, så på söndag kväll ska jag ut på en lång, lång runda igen. Och då kommer det gå bra och snabbt, oavsett vad som händer på vägen. 

12 kilometer men väldigt arg.

Hela veckan har jag tänkt att söndagen ska bestå av en riktigt lång löprunda. Läste i Runners World att man ska springa långa rundor så pass långsamt att man blir trött av distansen och inte hastigheten. Sagt och gjort, jag och Joseph sprang iväg och det kändes underbart. Solen, vattnet, fåglarna, naturen, löpsteget, allt bara klaffade. Jag blev inte trött och kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst, att detta skulle bli dagen då jag sprang 2 mil för första gången. Jag sprang, kände värmen från solen, tittade på utsikten över havet och mådde fantastiskt bra. Men efter 12 kilometer gjorde det plötsligt ont i knät och till min stora besvikelse var jag tvungen att avbryta. Jag blev så jävla skitarg, jag var ju inte ens trött, jag skulle ju springa 2 mil, jag skulle ju inte stanna! Besviklsen var total, jag var skitsur och Joseph tyckte jag förde lite dålig stämning och försökte pigga upp mig genom att säga att det var ju bra att jag kunde springa 12 km utan att bli trött, tänk när jag bara för ett drygt halvår sedan skrek av utmattning efter 5 kilometer, jag borde ju vara glad! Och det fattade jag väl egentligen, och när vi väl var hemma igen var jag inte lika sur. Nästa söndag ska jag springa 2 mil, var så säker. 
 
Han är så snäll som inte blir arg när jag är arg. 

ingen mil i blåsten.

De tre senaste dagarna har både trötthet och snökaos hindrat mig från att springa, men idag gav jag mig ut igen. Det var tugnt, nästan lika tugnt som i måndags när benen kändes som bly och knappt ville lämna marken. Det gick förvisso lite snabbare idag, men med motvind åt alla håll var det inte lätt. Jag tog mig runt, men jag vill, verkligen längtar och vill vara tillbaka där jag slutade. Nu känner jag mig bara långsam. Samtidigt känner jag dock att det är väl bra att springa i motvind och extrem blåst, det kommer med all säkerhet blåsa lite på Älvsborgsbron i maj. 
 
På söndag ska jag försöka få med mig Jospeh på en riktigt, riktigt lång runda. Typ 15 km lång. Så jag hoppas han är pigg då.