om gymångest.

Mitt onda ben fick mig att på allvar fundera på om jag skulle ge mig på det här med gymträning igen, fast det inte är en favorit hos mig. Jag fick med mig Joseph på tanken och jag tänkte att träna kunde ju vara en rolig grej för oss att göra tillsammans. Så efter en lång men solig dag i skolan igår tänkte jag göra slag i saken, jag skulle köpa ett gymkort igen. Min plan var att ta en pw i skogen och solen, och fixa kortet på vägen. Stoppade fickorna fulla med leg, studnetkort och visakort och traskade bort till ett av alla gym som finns här i sjöstan. Jag kom fram, gick in, fick ångest. Kände den instängda luften bestående av svett och testosteron och en halv sekund senare var jag ute igen. Det gick inte. Jag kan inte träna på gym, jag fick ångest i hela kroppen innan jag ens nådde receptionen. Jag pluggar inomhus, jobbar inomhus och går i skolan inomhus. Jag kan inte även träna inomhus. Omöjligt. Jag måste ha luft. 
 
Efter denna insikt gick jag förbi Hammarbybacken och in i skogen, och eftersom stödstrumorna var på testade jag att springa långsamt, långsamt och extremt försiktigt. Det gick. Jag sprang genom hela skogen som jag tror är ungefär 2 km, och jag fick inte ont. Stannade och stretchade och gick sedan hem över asfalten. Hoppas på att snart vara tillbaka, men oavstett, jag sätter inte min fot på gymmet. 
Vill bara springa ute. 

Det värsta av allt

Förmodligen benhinneinflammation och kanske en stressfraktur, var diagnosen som ställdes på mig imorse. Yes, jag är skadad igen, och det förklarar avsaknaden av löparselfies på instagram och euforiska löparinlägg på bloggen. Jag orkar inte. Sedan en dryg månad tillbaka har jag inte kunnat springa, och just denna period finns det inget jag hellre velat göra. På toppen av inflammationsberget försöker jag nämligen plugga 250 % och samtidigt jobba sisådär två, tre gånger i veckan eftersom csn inte längre vill låna ut pengar till mig. Hur kunde det bli såhär? Sista terminen svenska består av valbara kurser samtidigt som uppsatskursen, vilket innebär 200 % studier. Jag har även länge velat läsa svenska som andraspråk, så jag sökte och kom in på halvfart. Slutsatsen blir då 250 %. Och jobbet då, som jag varken vill eller kan vara utan. Csn´s regler är stenhårda, ett visst antal terminer med lån, sen är du klar. Detta betyder i praktiken att man inte efter en eller två terminer kan ångra sitt studieval, det kostar nämligen. Något jag är smärtsamt medveten om. 
 
Slutsats. Jag pluggar. Jag jobbar. Tar även en yogapaus ibland. Men sedan gör jag inget mer. När lördagskvällen kommer och andra normala människor tänker FEST tänker jag SOVA. Extrem tant- och tråkvarning på mig nu med andra ord. Jag känner att jag lever. Och i oktober när jag bara pluggar 150 % är jag nog tillbaka igen. Tills dess, godnatt. 
Ja, bilden är lite arrangerad. Det finns mer litteratur på datorn. 

Vad som händer när man lämnar lägenheten en dag med klass1-varning

Vissa dagar borde man kunna snabbpola förbi när man vaknar, och inse att man inte borde lämna sängen. Alls. Idag var en sådan dag. Det händer inte ofta att jag har en riktig jävla skitdag, men ibland slår de till. Och det hårt. Med inte mer än sex timmars sömn i kroppen stappalde jag ut från porten 07,05 imorse, och märkte att det regnade. Mitt fina Holmensparaply var kvar uppe i lägenheten, och jag insåg att jag inte skulle hinna springa upp och hämta det, så jag småsprang bort till tvärbanan och tänkte att det kanske inte regnar i Uppsala. Tilläggas bör att jag idag åkte en timme tidigare till skolan än nödvändigt för jag behövde besöka bibblan och scanna viktiga dokument till onsdagens litteraturseminarium. Extremt viktia. 
 
Väl framme i Uppsala 1,5 timme senare ser och känner jag att det ösregnar, Tydligen klass 1-varning fick jag reda på sedan, så jag kutar in på Pressbyrån för att köpa ett paraply. Som är slut.Fan, fan fan. Det droppar regn från luggen och jag känner att skorna börjar läcka. Jag tar min tunna scarf runt huvidet och kutar till nästa Pressbyrån. Paraply slut även där. Jag orkar inte! Jackan är blöt och väskan tung av grammatikböcker, och jag kutar vidare till Hemköp. Där finns paraply. Tack. På vägen till skolan blåser det sönder sisådär sju gånger, och stelfrusen är jag framme i skolan en kvart senare. Beger mig mot bibblan som ser oroväckande tom och mörk ut vilket visar sig betyda att den öppnar först klockan 10 och nu är klockan endast nio. Klockan tio är det meningen att jag ska ha grammatik. Jag meddelar min klasskompis Frida som snabbt är på plats, hon har på grund av vädret trasiga strumpbyxor, och tillsammans beklagar vi oss över detta fenomen som kallas måndagar. 
 
En grammatiklektion, två koppar kaffe, en lunch och ett grupparbete senare är jag åter på plats i bibblan, framför scannern, med alla viktiga dokument. Jag har scannat en gång tidigare med lyckad framgång, men dessvärre mindes jag inte rikigt hur man gjorde. Jag läser instruktionerna noga, noga, noga, och sätter igång. Jag scannar och scannar, och det går rätt smidigt. När jag sedan ska kolla mailen så allt skickas möts jag av en inkorg utan scannad data. Helvete. Testar igen. Uppdater mailen på telefonen. Ingenting. Ser en annan klasskompis som jag lite för desperat frågar om hjälp. Kan du scanna? frågar jag. Ja, säger han och visar mig. Men det är precis så jag gjort! VA FAN! Jag måste ju ha detta nu! Måste ju läsa! Efter ännu lite mer desperat scannande ger jag upp, loggar ut och går mot pendeln. När tåger börjar rulla kollar jag mailen igen. Ingenting. Men vänta, det finns ju en till sida. Byter sida. Och där är alla scannade dokument, prydligt uppradade i inkorgen. Jävla i-phone som är så liten att man inte ser vad som finns. 
 
Väl hemma smsar jag Joseph om vad Klant-Ellen haft för sig, och för att denna hemska dag ska få ett bra slut köpte jag en flaska rödvin så vi kan lyxa till denna jävla måndag när jag verkligen bara borde stannat hemma, snabbspolat fram, instett dagens brister och somnat om. 
Taggar: måndag, oväder, regn, skola;