aj

Att inte kunna springa är en sak. Visst, det suger, men livet har gått vidare ändå. Att inte kunna springa är en sak, jag kan i alla fall träna annat, vilket dövar abstinensen för stunden. Att inte kunna springa är en sak, men när denna jävla skitskada, denna smärta i benhinnorna tvingar mig att stanna hemma från jobbet har det gått för långt. Då har det verkligen gått för långt. Igår kändes allt bättre. Jag vaknade på morgonen, full med antiinflammatoriska tabletter i blodet och benen, och gick försiktigt till tvärbanan. Det kändes helt ok, det gjorde inte jätteont, och jag tänkte att nu, nu ger det med sig. Det kändes även helt ok på jobbet, bara jag gick lite saktare än vanligt. Men när jag på väg till tunnelbanan efter jobbdagen tittade på klockan och tänkte att jag skulle gå lite snabbare så att jag inte skulle behöva vänta 10 minuter på nästa tunnelbana tog det stopp. Det gjorde så ont. Var tvungen att gå jättesakta, stapplande och haltande, vilket självklart resulterade i 10 extra minuter på Vällingbys t-banestation. I morse hade denna smärta inte gått över, och jag sjukanmälde mig, dock väldigt motvilligt, efter att Joseph upprepande gånger påpekade att det inte var bra att jobba om jag hade så ont. Vilket är sant. Men jag hatar att vara en sjuk person, och när man aktivt sjukanmäler sig är man sjuk. Så detta måste upphöra snarast. Hör ni det? Snarast. 
Detta är en gammal bild, men den visar all glädje jag känner efter jag sprungit. Bilden är tagen efter jag sprungit en mil för första gången, för bara 1,5 år sedan. Tiden går fort när man har roligt, långsamt när man är skadad. 
Taggar: benhinneinflammation, löpning, skador;

Kommentera inlägget här :