För nöjes skull - böcker du inte kan vara utan

December var hektisk. Uppsatsskrivande varvades med jobb. Jobb varvades med uppsatsskrivande. Och löpning  när tillfälle gavs. Något jag aldrig drar ner på när jag har mycket att göra är att läsa skönlitteratur. Många kanske inte vill läsa för nöjes skull när de har mycket att plugga, då läser de kanske så mycket ändå att de måste ta en paus från läsningen när tillfälle ges, men så har jag aldrig kännt. Hur mycket jag än har att göra har jag en bok att läsa på kvällen, på tunnelbanan, eller kanske på lunchen på jobbet. Och december var inget undantag. Min önskelista för chanukkah, jul och min födelsedag bestod mestadels av böcker jag längtade efter att få läsa, och alla tilldelades mig av min sambo som skrivit upp alla titlar i sin telefon, och av min kära syster som varit uppmärksam. Så varsågoda, här kommer en del av de böcker jag läste under december, vissa av dem så bra att det vore ett brott att inte läsa dem. 
 
Utan personligt ansvar, Lena Andersson
Jag läste hennes bok Egenmäktigt förfarande i somras och fastnade dirket för hennes sätt att skriva, spårket var helt fantastiskt. Uppföljaren var jag således överdrivet förväntansfull över att få läsa, och på julafton var den i min ägo. Och jag blev inte besviken. Jag har aldrig läst en bok med så detaljerade och intelektuellt beskrivna samtal karaktärerna emellan, boken fanns med mig hela tiden, även när jag inte läste i den. Den 50 minuter långa färden till jobbet var över på ett kick och jag ville bara fortsätta läsa lite till vid ändhållplatsen Vällingby. När jag igår kväll läste ut den kände jag otroligt starkt för en av karaktärerna, och jag hoppas verkligen att det kommer ännu uppföljare. Bokens titel hade jag kunnat diskutera i det oändliga, någon som vill? Gör er själva en tjänst och läs den nu.
 
Not that kind of girl, Lena Dunham
Ett tecken på att man tycker att en bok är väldigt bra kan vara att det finns en igenkänningsfaktor med i bilden. Att man kan identifiera sig med en karaktär, att man fattar vad denne menar och går igenom. Så är det verkligen inte med denna bok. Jag känner inte igen mig det minsta i Dunham, och tur är väl det. Hon är som min pappa så milt uttryckte det, helt bindgalen. Men boken som är en självbiografi är helt klart läsvärd, och stundtals väldigt bra och rolig. Jag är ett stort fan av Lena Dunham, inte minst på grund av hennes sätt att bryta normer och sätta Skavlan på plats. Hon är extremt öppenhjärtlig, och jag läste den och var glad över att min uppväxt nog ändå var väldigt harmonisk om man sätter den i relation till hennes. Läs den, skratta och begrunda. 
 
Carlstensveckan och Offpist, Johanna Shreiber
Jag och Jospeh var på en bokrelease i november, en gammal barndomskompis till Joseph hade just släppt sin andra ungdomsbok. Vi köpte de båda böckerna, och när vi fick reda på av författaren att en av karaktärerna var inspirerad av Jospeh himself var jag ju tvungen att läsa dem snarast möjligt. Dessa ungdomsböcker var lättlästa, roliga och spännande, och hade jag läst dem när jag var en 13, 14 år hade jag absolut gillat dem. Roligast var att ungdomsspråket var så väl fångat (har blivit lite av en språknörd, ja) det gjorde böckerna väldigt trovärda. Läs dem om du är 14 år, kär och bråkar lite med din bästis. 
 
Den sista boken som jag började på idag är Skuggorna av Katarina Wennstam. Boken är en del av en romansvit och de två föregående böckerna läste jag i somras. Wennstam har ett väldigt normkritiskt sätt att berätta på, och jag älskar det. Böckerna är även extremt spännande och oförutsägbara. Jag har skyhöga förväntningar på denna bok som handlar om öga för öga, tand för tand. Fortsättning följer. 
 
De tre böckerna längst ner i högen ligger vid sängen och väntar på att bli lästa lite i. De kommer inte att vänta förgäves. 

Kommentera inlägget här :