Jag vill egentligen skriva om löpning. Om att det går lite trögt nu för att det är så halt, det är is överallt. Att det är lite tungt nu för att detta tentaplugg stressar mig en aning och det sätter sig i benen. Det går inte så fort. Om det vill jag skriva. Men jag kan inte det. För jag måste, precis som Athena Farrokhzad sa i sitt sommarprat från i somras, prata om den rasism som slår oss så hårt nu. Igår slogs jag av nyheten om den nioåriga pojke som blev nedtryckt i marken och fick huvudet dunkat i golvet av en ordningsvakt i Malmö. Det är rasism. Pojken hade tjuvåkt. Det är ingen ursäkt till våld. Istället kan man fråga sig hur det kan komma sig att en nioårig pojke måste tjuvåka. Att ingen frågar sig det är rasism. Jag blir bestört av att ingen ingrep. Det borde vara en inneboende reflex i varje människa att gripa in när ett barn uppenbart blir misshandlad av en mycket större, vuxen person. Att ingen ingrep är rasism. Hur mår pojken idag? Vem förklarar för honom vad som hänt? Vem kan få honom att lita på människor igen? Att detta kan hända i Sverige, ett av de så kallade mest jämlika länderna i världen, det är rasism. 

 

Idag slås jag av att ingen delar denna nyhet, att denna nyhet endast får en liten, liten notis i dagens DN. Nyhetsmorgon gav händelsen cirka 20 sekunder i morse, och följdes av ett betydligt lägre inslag som handlade om att Zlatan ska bli vaxdocka. Och jag undrar varför ingen rapporterar, delar, rasar. Var är ni som alltid delar, lajkar, rasar och kommenterar? Det är detta ni ska dela. Det är detta som tyvärr är verkligheten. Det är detta som är rasism. 

 

Jag ville egentligen skriva om löpning. Men jag måste skriva om rasism.