14 km i solnedgången

I eftermiddags när jag ansåg mig vara klar med dagens pluggsession stack jag föga förvånande ut och sprang. Jag tänker inte längre på om jag vill springa eller inte, känner inte efter, funderar inte på om jag är sugen eller inte, löpningen har blivit en del av min vardag, något jag bara gör. Rundorna blir längre och längre men inte så mycket snabbare. Mitt mål för detta året var att varje runda skulle vara minst en mil, ett mål som jag hittills uppnått (nästan i alla fall...) Det brukar ofta bli 12 km, men jag planerar aldrig i föräg hur långt jag ska springa, jag får se när jag är ute helt enkelt. Så idag när jag sprungit 6 km och brukar vända, tänkte jag att jag kan ju lika gärna springa lite längre och sprang 7 km och vände sen. Solen var på väg att gå ner, himlen var rosa, marken vit och rätt slaskig på sina håll och benen var lätta.Och skorna blev blöta. 14 km och 1 h och 20 minuter senare var jag som ny. Ny, svettig och lycklig. Fan vad jag älskar att springa. 
 
 

Kommentera inlägget här :