Förmodligen benhinneinflammation och kanske en stressfraktur, var diagnosen som ställdes på mig imorse. Yes, jag är skadad igen, och det förklarar avsaknaden av löparselfies på instagram och euforiska löparinlägg på bloggen. Jag orkar inte. Sedan en dryg månad tillbaka har jag inte kunnat springa, och just denna period finns det inget jag hellre velat göra. På toppen av inflammationsberget försöker jag nämligen plugga 250 % och samtidigt jobba sisådär två, tre gånger i veckan eftersom csn inte längre vill låna ut pengar till mig. Hur kunde det bli såhär? Sista terminen svenska består av valbara kurser samtidigt som uppsatskursen, vilket innebär 200 % studier. Jag har även länge velat läsa svenska som andraspråk, så jag sökte och kom in på halvfart. Slutsatsen blir då 250 %. Och jobbet då, som jag varken vill eller kan vara utan. Csn´s regler är stenhårda, ett visst antal terminer med lån, sen är du klar. Detta betyder i praktiken att man inte efter en eller två terminer kan ångra sitt studieval, det kostar nämligen. Något jag är smärtsamt medveten om. 

 

Slutsats. Jag pluggar. Jag jobbar. Tar även en yogapaus ibland. Men sedan gör jag inget mer. När lördagskvällen kommer och andra normala människor tänker FEST tänker jag SOVA. Extrem tant- och tråkvarning på mig nu med andra ord. Jag känner att jag lever. Och i oktober när jag bara pluggar 150 % är jag nog tillbaka igen. Tills dess, godnatt.