om gymångest.

Mitt onda ben fick mig att på allvar fundera på om jag skulle ge mig på det här med gymträning igen, fast det inte är en favorit hos mig. Jag fick med mig Joseph på tanken och jag tänkte att träna kunde ju vara en rolig grej för oss att göra tillsammans. Så efter en lång men solig dag i skolan igår tänkte jag göra slag i saken, jag skulle köpa ett gymkort igen. Min plan var att ta en pw i skogen och solen, och fixa kortet på vägen. Stoppade fickorna fulla med leg, studnetkort och visakort och traskade bort till ett av alla gym som finns här i sjöstan. Jag kom fram, gick in, fick ångest. Kände den instängda luften bestående av svett och testosteron och en halv sekund senare var jag ute igen. Det gick inte. Jag kan inte träna på gym, jag fick ångest i hela kroppen innan jag ens nådde receptionen. Jag pluggar inomhus, jobbar inomhus och går i skolan inomhus. Jag kan inte även träna inomhus. Omöjligt. Jag måste ha luft. 
 
Efter denna insikt gick jag förbi Hammarbybacken och in i skogen, och eftersom stödstrumorna var på testade jag att springa långsamt, långsamt och extremt försiktigt. Det gick. Jag sprang genom hela skogen som jag tror är ungefär 2 km, och jag fick inte ont. Stannade och stretchade och gick sedan hem över asfalten. Hoppas på att snart vara tillbaka, men oavstett, jag sätter inte min fot på gymmet. 
Vill bara springa ute. 

Kommentera inlägget här :