Att skriva c-uppsats ger en hyfsat tom kalander. Den är helt tom på föreläsningar vilket gör att jag sitter hemma och skiver under veckodagarna. I början var det mysigt, efter en hektisk september med skola eller jobb varje dag kändes det skönt att inte ha några tider att passa, kunna dricka kaffe när jag ville och göra yoga i pluggpauserna. Jag fick även väldigt mycket gjort, och kände att detta klarar jag hur lätt och fort som helst. Det gick att springa också. Jag och Frida skojade om att vi var white trash där vi satt hemma odushade i mjukisbyxor, glasögon och  pojkvännernas collagetröjor.

 

Men nu. Läget är lite förändrat. Rastlösheten har tagit över mig, kaffet smakar illa och lägenheten känns extremt liten. Att inte ha någon tid att passa känns efter ett tag lite deppigt, och inspirationen flagnar. Springa går tydligen inte heller så bra på grund av lite ont i benet igen. Något måste göras. Och det snabbt. Lösningen var dock närmare än jag trodde. I eftermiddags hoppade jag ur white trash-utstyrseln och satte på mig jeans och glittrig tröja, packade ner datorn och traskade 100 meter till caféet fine food där jag beställde den godaste latte jag någonsin smakat, och satte mig vid ett bord. Datorn sattes på och jag var mer effektiv på de dryga 90 minuter jag satt där än jag varit på hela veckan. Nu kan jag utan stress jobba imorgon och hela helgen, och låta benet läka. Igen. Detta nya läge förändrar dock inte det faktum att jag är extremt trött på att plugga nu. Jag vill jobba. Nu.