Om att hata träning och ändra sig

Att träna eller sporta har aldrig någonsin varit min grej. Från att jag på lågstadiet  började gråta när vi skulle spela hörnbandy (pinsamt, ja, men fan vad jag hatade hörnbandy) tills jag för ett drygt år sedan bestämde mig för att springa Göteborgsvarvet och därmed var tvungen att börja löpträna, har ingen träningsform tilltalat mig. Som ni nog förstår hade jag inget bollsinne, och har inte nu heller för den delen, och jag hatade att tävla i sport. Jag låtsades gilla att springa 60 meter och hoppa längdhopp på idrottsdagarna i skolan och höll till och med på med friidrott ett tag, men jag tröttnade på det, det som med mycket annat. Tennis fanns också på kartan ett tag, men jag tyckte inte det var tillräckligt kul för att bli tillräckligt bra (eller om det var tvärtom, att jag aldrig blev tilräckligt bra för att tycka det var kul) så jag slutade och fick döma istället. Då slapp jag tävla. Jag hatade alla idrottstävlingar i skolan, det knöt sig i magen vid startlinjen och jag vann aldrig. Idrott var inte min grej. Som vuxen tränade jag som många andra på gym, gick på aerobics, spinning, yoga, body combat, men inget blev särsklit långvarigt. Till slut förlikade jag mig med tanken om att jag inte var en träningsmänniska, och det var så skönt. Jag powerwalkade ibland, och rörde mig mycket i vardagen. Det fick räcka. 
 
Men när jag började springa hände något. Jag började snabbt gilla känslan löpning gav mig. Känslan av lycka. Att vara helt ensam och inte tävla mot någon. Helt prestigelöst för mig. Min egen klyschiga stund på jorden. Det är en träningsform som passar mig. Och på startlinjen till Göteborgsvaret var det inget som knöt sig i magen, jag var bara extemt laddad och förväntansfull. Och lycklig. 
 
Så till alla er som hatar att träna, den bittra sanningen är ju att man måste röra på sig för att må så bra man kan. Man behöver inte gå all in med magrutor som mål och aldrig mer äta efterätt, men jag lovar, hittar man bara den träningsform som passar en själv så blir livet lite lättare. Jag rekomenderar löpning, runners high myntades av en anledning. Och man blir lite så där provocerande lycklig. Testa, det är kul. 
 
Här hade jag sprungit en mil för första gången i mitt liv. Jag var väldigt glad. 

Kommentera inlägget här :