Ellen och friheten.

I lördags hade vi inflyttnings - och födelsedagsfest. 30 personer samlades på 38 kvm vilket gick förvånandsvärt bra.Hela lägenheten blev tillslut ett dansgolv, och jag hade ingen aning om att merparten av Josephs vänner hade stora drömmar om att bli pojkbandsstjärnor. I söndags var vi föga fövånande ganska utslagna, vissa mer än andra, och jag blev rastlös. Jag fick inte med mig Jospeh på en promenad, så jag stack ut själv. Var i stort behov av luft. Efter att ha gått några meter kände jag mig plötsligt full av energi och började springa. Lyckan var total när jag 5 km senare hade sprungit utan någon nämnvärd smärta i benet. Jag glömde bort att jag egentligen var bakis, kände bara glädje. I måndags gav jag mig ut igen, denna gång 6 km som också gick bra. Jag började få tillbaka hoppet om att bli helt smärtfri inom en snar framtid. Och idag. Jag sprang 7,5 km utan att det gjorde det minsta ont. Efter drygt 2 månader utan att kunna springa är jag tillbaka. Det går förvisso inte så snabbt än, men idag sprang jag 5 km 2 minuter snabbare än i söndags. Och jag tror att jag om ett par veckor är tillbaka där jag slutade. Jag känner en enorm frihet, lycka, glädje och eufori, känslan av att kunna springa är helt fantastiskt. Jag känner mig äntligen som mig sjäv igen, och ser förväntansfullt fram emot Göteborgsvarvet i maj. Så från och med nu kommer jag blogga om min väg fram till Göteborgsvarvet. Och jag tror att det kommer bli en helt makalös väg.
 
Läs. 
Ät. 
Spring!
Ta kort på skorna. 
Var glad. 
 

Kommentera inlägget här :