Som den löpfantast jag blivit försöker jag självklart få med mig alla i min omgivning på en löprunda. Det går sådär, den enda som hittills nappat är Amanda och hon bor i Göteborg. Jag försökte bilda ett lag till tjejmilen i september, och hon var lika på som jag. Min syster skulle fundera på det. Vad är det att fundera på, undrar jag. Man kan ju vinna en resa till Nwe York. I lördagskväll över några glas vin tyckte jag det var ett ypperligt tillfälle att få med mig min vän Louise på en runda. Men hon var skeptisk. Väldigt skeptisk. Var ska vi springa liksom, undrade hon. Hos mig, sa jag, självklart. Men Louise ville inte sitta svettig på tunnelbanan efteråt, och föressten fryser hon om huvudet. Min lösning var att springa först, duscha hos mig för att sedan äta middag. Jag lockade med potatisgratäng, och då verkade hon tycka att det var en lite bättre idé, men det löste inte problemet att frysa om huvudet. Mössa kunde hon inte ha för det blev för varmt, inte heller pannband skulle fungera trodde hon. Men jag lovade att leta upp en bra huvudbonad till henne, och hon sa okej. Nu väntar jag bara på att hon ska bli pepp och vilja springa med mig. Kan nog dröja, jag hade heller inte velat springa om någon tjatade så mycket som jag gör. Vi får se. 

En mil.