känn ingen sorg.

Är för tillfället i Göteborg några dagar för att slutföra det förhoppningsvis sista momentet på GU. Jag har ännu inte fått något besked från Uppsala universitet, och med en vecka kvar till kursstart skulle det kännas skönt att veta hur mit liv ska se ut den kommande tiden. Ett liv med pendeltåg eller ett liv med distanskurser? Låt mig veta, snälla. För tillfället uppdaterar jag mailen varannan minut och tvingar Joseph att hålla koll på brevlådan hemma i Stockholm. Hemma i Stockholm ja. Allt bara tog fart och började med en gång, jobb, aw och häng med min gamla bästis My. Vi har kännt varandra sedan vi var sju år och  har genom åren delat musiksmak, idoler, minnen och efter att ha bott i varsin ände av Sverige de senaste 10 åren har vi nu hamnat i samma stad. Och på samma arbetsplats. Väldigt glad för det. 
 
Slutet på förra veckan ägnade jag förutom att jobba till att tycka väldigt synd om mig själv. Jag har sträckt mig i låret och har efter många löparförsök insett att det gör för ont för att sprnga och har därför kapitulerat. Trodde aldrig att jag skulle vara så ledsen och frustrerad över att inte kunna träna, Ellen pre löpning hade varit hur glad som helst att slippa. Jag vill inte vila. Jag vill springa. Men det går inte. Igår kändes det dock lite bättre, tills jag skulle bädda soffan hemma hos Frida där jag sover nu. Klant-Ellen snubblade på sina egna ben bakåt på soffbordet och sedan på resväskan och sträckte låret igen. Nu gör det ännu ondare. Ser just nu att Frida har somnat, kanske ska jag också göra det. Ses. 
 
Hur man kan ta sig från mitt nya hem till Södermalm. Med båt. 

Kommentera inlägget här :