aldrig mer google maps.

Min första dag som pendlande student är över och jag har blivit smärtsamt medveten om mitt obefintliga lokalsinne och min oförmåga att läsa kartor. En dryg timme tog det mig att gå google maps påstådda tre kilometerna från centralstationen till universitetet, hitta rätt ingång och tillsist rätt sal. Fem minuter innan föreläsningen började satt jag stelfrusen med knallröd näsa längst bak i salen och var väldigt tacksam över att jag varit ute i pinsamt god tid,samtidigt som jag lovade mig själv att snarast lära mig hur man läser kartor. Det går inye ihop i mitt huvud vilket håll jag ska hålla kartan, eller vilket håll jag ska gå. Jag skyller på extremt dåliga gener gällande lokalsinne, min pappa går jämt runt med en kompass på jackan för att hitta rätt i nya städer. När skolan var slut för dagen och jag skulle hitta tillbaka till centralen tänkte jag att det måste ju verkligen finnas en enklare, kortare väg. Helt sant. Jag gick lite på känsla och en kvart senare var jag framme, utan gps till hjälp. 
 
Väl framme i Stockholm skulle jag möta upp Joseph och company för ett glas vin, så hungrig, trött och ännu mer frusen gick jag väldigt fort över gatan, halkade på isen och sträckte återigen upp mitt ben som jag äntligen fått hoppet tillbaka om att inom en snar framtid kunna springa på igen. Det hoppet är nu som bortblåst. Men efter två glas rött satt vi tryggt på tvärbanan igen, och över en sushi - och omelettmiddag diskuterade vi feminsim, och jag vet att jag borde se det där omtalde  svt-programmet "Fittstim - min kamp" men jag har en känsla av att jag bara kommer bli oerhört upprörd och arg på livet. Så jag lever lyckligt ovetandes ett tag till. Sen får vi se. 

Kommentera inlägget här :