Ellen och skadorna.

Efter en månads obehindrat lyckligt springande tyckte min kropp att det räckte och belönade mig med en fantastisk knäskada. Jag är återigen förpassad till viloläge, men denna gången vägrar jag tillbringa tid inne på gymmet för alternativ träning, så mitt hemmagym (läs rockring) har kommit fram igen. Jag är så arg. I söndags dukade jag och Jospeh upp en frukost bestående av både bananpannkakor och moothie, och vi var båda redo för en riktigt, riktigt lång löprunda. Jag ville springa ungefär 15 km, och såg framför mig hur jag nästintill skulle sväva fram över marken, jag var så otroligt taggad. Men efter endast 8 km böjde sig mitt knä och det gick inte att springa en meter till. Besvikelsen var total, och efter att ha sparkat på allt som gick att sparka på, och kastat allt som gick att kasta (ett under att jag inte slängde telefonen i marken, så arg var jag ) traskade vi hem, jag arg som ett bi och Joseph ett under av lugn. Jag har nu diagnostiserat mig själv med löparknä, så de senaste två dagarna har jag suttit hemma, pluggat och tyckt ofantligt synd om mig själv. Jag räknar med att göra detta två dagar till, sen får det räcka. Jag tänker inte låta mig vara besegrad ännu. 
 
En dag i somras innan jag var snabb och visste vad skador var. 
Vår uppladdningsfrukost i söndags. Jag har gjort muslin själv. 
Vi tog båten hem från stan i lördags. Det såg ut såhär. 

Kommentera inlägget här :