Jag vet inte riktigt hur eller var jag ska börja beskriva hur det kändes att springa ett halvt maraton, orden räcker klyschigt nog inte till. Men jag tar det från början. 

 

Det har nog inte undgått någon att jag var sjukt nervös hela förra veckan, och fredagen var inget undantag. Nervositeten dämpades inte direkt av att vårt tåg till Göteborg var försenat med över två timmar, så kl 01 kom vi fram till Josephs föräldrar där vi skulle bo. Det tog ett tag att somna, och jag vaknade såklart långt innan klockan ringde på morgonen. Efter att ha satt i oss en ordentlig havregrynsgrötfrukost, hämtade vi våra nummerlappar, och sedan började en lång , nervös väntan tills klockan skulle slå 15,32. Vi åt lunch, drack en massa vatten, kissade, drack mer vatten, kissade lite till,  och tillslut traskade vi bort till startområdet. Vi var i god tid i startfållan, och jag var så nervös att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Tänk om knät inte skulle hålla och jag var tvungen att bryta? Men så gick startskottet och vi sprang iväg, Joseph och jag, bredvid varandra, i solen, i Göteborg, i Slottskogen, till Majorna, och det kändes underbart. Det var musik längs vägarna, jag kände mig stark och peppad, och höll ett jämt tempo på cirka 6,10 per minut. Den första milen flög jag fram, och jag hann till och med njuta av utsikten på Älvsborgsbron. 

 

Jag sprang första milen på lite drygt en timme, och kände mig stark. Jag var inte särsklit trött, knät kändes okej, och jag hade en förhoppning om att klara min måltid som var på 2,10. Men denna mil var jag lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. När jag efter cirka 15 km sprang upp på Avenyn var jag trött. Götaälvbron hade gått trögt, jag sprang, men snabbt gick det inte. Efter en bit upp på Avenyn tänkte jag att jag skiter fullständigt i vad jag får för sluttid, bara jag kommer i mål. Publiken var bara jobbig med sina "peppande" ord "kom igen nu, inte långt kvar!" . Jag ville bara skrika åt dem att de skulle hålla käften och springa själva! Jag drack knappt vattnet vid vattenstationerna längre utan slängde det rakt i ansiktet istället, sprang sicksack mellan alla pappmuggar och blöta svampar och svor inombords åt alla löpare som var ivägen för mig. Vasagatan upp var ännu värre, och jag räknade verkligen ner kilometerna som var kvar. Jag sprang fortfarande tillsammans med Jospeh, men efter 19 km drog han ifrån mig. Den sista kilomtern sprang jag på ren vilja, stannade inte vid vattenstationen utan spurtade bara på viket resulterade att den sista kilometern blev min snabbaste. Hur det gick till vet jag inte, den kilometern var den längsta i mitt liv. Men jag kom i mål på 2,16, fick medalj och letade upp Joseph som kommit i mål en minut innan mig. Att hitta honom tog dock ett tag, jag tappade bort min orienteringsförmåga tror jag, men tillslut såg jag honom stå på gräset och vänta på mig. Vi tog överlyckligt några bilder innan vi försökte ta oss hem, vilket visade sig vara det svåraste på hela loppet. 48 000 löpare på spårvagnarna ställde till en del problem. Men hem kom vi, och efter en lång dusch drog vi iväg på middag med hela min familj med vänner. Magisk kväll. 

 

Att springa Göteborgsvaravet är bland det största jag gjort i mitt liv. I augusti förra året, för bara nio månader sedan slängde jag mig på marken och trodde att jag skulle dö efter 4 km. Jag är så otroligt stolt över mig själv som har gjort detta. Och jag är även väldigt stolt över Jospeh, Frida, Sebastian, mamma och såklart pappa som alla kom i mål. 

 

Om jag springer nästa år igen? Absofuckinglutely.