Jag ligger på stranden med min familj och kan inte undgå att höra andra familjer bråka med sina barn.Jag tittar fram bakom mina solglasögon och ser den ilskna förälder som just skrikit på sitt barn och jag tänker att om du inte vill bråka mer, gör inte det då. I nästa stund hör jag föräldern fråga vad barnet vill ha till lunch varpå barnet svarar ”pannkakor” efter en stunds betänketid. Föräldern suckar och säger nej, det finns inte, ta något annat. Jag räknar ner -3, 2, 1, barnet börjar gråta, föräldern blir arg, och bråket är ett faktum. Mina sympatier ligger till hundra procent hos barnet och jag funderar på vad som gick snett.  

Jag vill inte heller bråka med mina barn. Att bli arg på dem är det värsta jag vet, det värsta min man vet, och det värsta mina barn vet. Såklart. Under sommaren är ju ofta konflikten bara ett mellanmål bort, så när min man skulle vara borta en vecka på jobb såg jag min chans till att bli den perfekta föräldern. Strategin var enkel. Jag skulle bestämma allt. Barnen skulle ha noll inflytande i såväl matval som aktivitetsval. Jag förankrade strategin med min man och han var positiv.  

Första dagen kom och jag försa mig med en gång. ”Vill ni åka till stranden?” hojtade jag, men rättade mig snabbt. ”Vi drar till stranden idag!” Reaktionen kom snabbt. ”Ska vi cykla?” frågade femåringen. ”Japp!” sa jag, nu mer säker. Barnen tittade lite uttryckslöst på mig för att sedan diskutera baddräktsval med varandra. Ett noll till mig, tänkte jag nöjt. Nu kan man ju tänka att detta var en lätt match att vinna. Stranden, sommarlov, solig dag, fanns det ens något att bråka om?   

Väl på stranden fortsatte jag min enväldiga härskar-stil. ”Nu badar vi!” ”Nu äter vi!” Barnen gjorde som jag sa. Jag tänkte att slutprovet kommer när vi ska hem. Klart de inte kommer vilja åka hem efter denna perfekta dag. Så jag tänkte att jag kör på strategin förberedelse. Typ ”om fem minuter åker vi hem”. Kan funka. ”Jag ska bara slänga skräpet, ni kan klä på er så länge”. När jag traskat de få meter fram och tillbaka till papperskorgen ser jag att mina barn står på badfilten. Påklädda. Jag rör inte en min. ”Jag ska bara plocka ihop det sista, gå till cyklarna så länge”. När jag tittar upp från det sista ser jag mina barn. Vid cyklarna. Men hjälmar på! Och de står och väntar på mig. Som den självklaraste sak i världen cyklar vi sedan hem, på ett fint led. Tusen – noll till mig. När veckan var slut och min man kom hem sa jag att barnen varit så duktiga, men framför allt, jag hade varit jätteduktig. Vad bra, sa han. Vad vill ni ha till middag?  

Mina barn (och jag såklart) är på intet sätt perfekta. Min sjuåring är mer lättkränkt än en brasiliansk fotbollsspelare, och min femåring har en envishet som kan flytta berg. Vi har haft konflikter om vem som ska dra upp rullgardinen (jag tror inte att sjuåringen någonsin kommer förlåta mig för att jag hann före) eller om vilka godnattsånger som ska sjungas (förlåt kära femåring för att jag sjöng det du ville höra). Varadagskonflikterna tär och jag vill inte ha dem. Och jag märker att de ofta kommer när barnen får för många valmöjligheter. Alla ”vill du” och ”ska vi” är för mycket för dem att hantera. En av mina bästa vänner tillika bästa löparsällskap säger att hon bara vill vara snäll. Hon vill ju fråga barnen vad de vill göra helt utav omtanke. En omtanke som inte alltid barnen inser, så under en löprunda sa hon dock att nej, nu räcker det. Jag frågar inte mer, nu bestämmer jag allt. Och det funkar. Hon var lyrisk.  

Så ekvationen är ju enkel egentligen. Jag tänker inte bråka mer med dig nu. Jag tänker bara bestämma allt.