I lördags trotsade jag min trötthet efter en lång skolvecka med inslag av jobb, och gick på en sedan länge planerad (och ganska hajpad) aw med mina kollegor. Efter jobbet mötte jag upp Klas, och tillsammans halkade vi gatan fram till den persiska restaurang där resten av kollegorna tillika vännerna väntade, alla med drinkar i händerna och leende på läpparna. Med ens slogs tröttheten bort, och ett glas rött senare satte vi oss till bords, alla väldigt förväntansfulla inför både maten som skulle ätas och dansen som skulle avnjutas. När maten kom in var den gudomlig, och medan den intogs föreslog Gabbi att vi borde öva in en liten show som vi kunde framföra nästa personalfest, alla skulle ha egna repliker. Bella tyckte snarare att vi skulle ha en talangtävling, och Mattias tyckte att jag i den skulle springa fram och tillbaka och och samtidigt upprepa "runners high, runners high". När maten var uppäten och Robin helt förälskat sig i en av dansarna, tyckte Klas det var dags för lite karaoke, och snabbt innan någon hann protestera ringde han karaokestället för en bokning av privat rum. Vi hade inget val, så fem tappra själar halkade fram mot Odenplan när vi såg några hemlösa personer sitta på trottoaren. Bella hade fått nys om en nattöppen kyrka, en kyrka där hemlösa kunde få sova en natt, så på lite svenska, lite engelska och väldigt mycket kroppsspråk försökte hon och vi förklara för dem var de kunde få sova en natt. När vi försäkrat oss om att de förstod var de skulle, halkade vi vidare i kylan och väl framme vid karaoken var det fullt, Klas plan hade inte fungerat. Väldigt synd tyckte vi och åkte hem, och på promenaden från Gullmarsplan hem till mig var jag inte längre trött. Jag var rätt lycklig ändå.