den senaste månadens händelser
På lärarfronten:
Sedan mitt senaste inlägg har jag gått från att vara student till att vara lärare. I hjärtat i alla fall, på papper är jag fortfarande student. En månads praktik gjorde att jag kände i hela mig att detta är rätt. Att detta är det jag ska syssla med. Trots tidiga morgnar med pendeltåg, trots långa intensiva dagar med mycket och många att hålla reda på, trots total medvetslöshet på kvällarna på grund av trötthet råder det ingen tvekan om att jag valt rätt yrke. Därför är det just nu väldigt frustrerande att plugga till omtenta (ja, jag jobbade för mycket och pluggade för lite för att klara den sista tentan, kids, don´t try this at home) och att påbörja examensarbete. Jag är ju klar for gods sake! I hjärtat ja, men inte på papper.... och hjärtat ger inger examensbevis eller lärarlegitimation, så jag får snällt gilla läget och plugga tills jag har alla skills på papper. 
 
På löparfronten:
Mycket att plugga hindrar ju inte mig från att springa precis. Jag samlar på mil, och i fredags tänkte jag att jag skulle testa om det gick att springa 2,1 mil, alltså en halvmara, ett Göteborgsvarv, 21km, på under två timmar. Jag menar, jag har ju relativt ny låtlista och nu för tiden även bra och stark vilja. Sagt och gjort. Jag gav mig iväg med en plan att först springa första milen i 5,30-tempo för att sedan andra milen sakta ner till 5,40-tempo. Och det gick bra, det kändes bra, jag höll hastigheten. Men efter 15 km blev jag trött. Sjukt trött. Jag ville ge upp. Jag fick ont i tårna och kom på att jag skulle jobba hela helgen. Hur skulle det gå med onda tår? Efter Göteborgsvarvet förra året var jag helt slut och hade ont ÖVERALLT dagen efter. Vad tänkte jag egentligen på? Vad fan håller jag på med? 16 km, 17 km, 18 km, nä nu ger jag upp. Jag går hem. Men vänta lite nu, sakta i backarna, jag håller ju fortfarande hastigheten. Jag kan klara detta. Det är bara tre kilometer kvar. Spring nu Ellen. Spring. Och jag sprang, jag gav inte upp. När jag började närma mig mål (det vill säga hem) drog jag av mig telefonen från armen för att se på gpsen exakt hur långt jag hade kvar, jag tänkte inte precis springa en sekund eller en meter längre än vad som behövdes. Och när gpsrösten sa "21 kilometers compleated, time, 1,58,01" stannade jag, överlycklig, galet trött och väldigt förvirrad. Sprang jag just 21 km under två timmar? 18 minuter snabbare än vad jag sprang Göteborgsvarvet på för mindre än ett år sedan? Ja, tydligen. Det gick visst. Att jag sedan somnade 21,30 i soffan och vaknade i sängen 10 timmar senare med ont i alla tår är en annan historia. 
 
Glad fröken. 
Glad löpare
En annan glad löpare
Fin löparutsikt runt Hasseludden
Glada fötter
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress