Vissa dagar borde man kunna snabbpola förbi när man vaknar, och inse att man inte borde lämna sängen. Alls. Idag var en sådan dag. Det händer inte ofta att jag har en riktig jävla skitdag, men ibland slår de till. Och det hårt. Med inte mer än sex timmars sömn i kroppen stappalde jag ut från porten 07,05 imorse, och märkte att det regnade. Mitt fina Holmensparaply var kvar uppe i lägenheten, och jag insåg att jag inte skulle hinna springa upp och hämta det, så jag småsprang bort till tvärbanan och tänkte att det kanske inte regnar i Uppsala. Tilläggas bör att jag idag åkte en timme tidigare till skolan än nödvändigt för jag behövde besöka bibblan och scanna viktiga dokument till onsdagens litteraturseminarium. Extremt viktia. 

 

Väl framme i Uppsala 1,5 timme senare ser och känner jag att det ösregnar, Tydligen klass 1-varning fick jag reda på sedan, så jag kutar in på Pressbyrån för att köpa ett paraply. Som är slut.Fan, fan fan. Det droppar regn från luggen och jag känner att skorna börjar läcka. Jag tar min tunna scarf runt huvidet och kutar till nästa Pressbyrån. Paraply slut även där. Jag orkar inte! Jackan är blöt och väskan tung av grammatikböcker, och jag kutar vidare till Hemköp. Där finns paraply. Tack. På vägen till skolan blåser det sönder sisådär sju gånger, och stelfrusen är jag framme i skolan en kvart senare. Beger mig mot bibblan som ser oroväckande tom och mörk ut vilket visar sig betyda att den öppnar först klockan 10 och nu är klockan endast nio. Klockan tio är det meningen att jag ska ha grammatik. Jag meddelar min klasskompis Frida som snabbt är på plats, hon har på grund av vädret trasiga strumpbyxor, och tillsammans beklagar vi oss över detta fenomen som kallas måndagar. 

 

En grammatiklektion, två koppar kaffe, en lunch och ett grupparbete senare är jag åter på plats i bibblan, framför scannern, med alla viktiga dokument. Jag har scannat en gång tidigare med lyckad framgång, men dessvärre mindes jag inte rikigt hur man gjorde. Jag läser instruktionerna noga, noga, noga, och sätter igång. Jag scannar och scannar, och det går rätt smidigt. När jag sedan ska kolla mailen så allt skickas möts jag av en inkorg utan scannad data. Helvete. Testar igen. Uppdater mailen på telefonen. Ingenting. Ser en annan klasskompis som jag lite för desperat frågar om hjälp. Kan du scanna? frågar jag. Ja, säger han och visar mig. Men det är precis så jag gjort! VA FAN! Jag måste ju ha detta nu! Måste ju läsa! Efter ännu lite mer desperat scannande ger jag upp, loggar ut och går mot pendeln. När tåger börjar rulla kollar jag mailen igen. Ingenting. Men vänta, det finns ju en till sida. Byter sida. Och där är alla scannade dokument, prydligt uppradade i inkorgen. Jävla i-phone som är så liten att man inte ser vad som finns. 

 

Väl hemma smsar jag Joseph om vad Klant-Ellen haft för sig, och för att denna hemska dag ska få ett bra slut köpte jag en flaska rödvin så vi kan lyxa till denna jävla måndag när jag verkligen bara borde stannat hemma, snabbspolat fram, instett dagens brister och somnat om.