Det här får gärna vara över nu. Det här med snö, mörker, trötthet, kyla och uppsats. Att frysa när jag går ut för att sedan svettas i halsduken, mössan och ullkappan på den trånga tunnelbanan i rusningstrafik till bibblan. Att få en brutal, mental käftsmäll i en timme som gör att man tivlar på att någonsin klarar detta, vilket gör att man somnar som en stock av utmattning för att vakna upp till verklighet som är full av snö. Snö som inte slutar falla fast jag vill ut och springa. Springa som en terapi för uppsatshuvudet, springa och visualisera fram en bild av att jag visst klarar detta. Att det inte är mig det är fel på. Att det är fel på kylan, mörkret, månaden november och det faktum att min favoritväska gick sönder. Men det är inte mig det är fel på. Det är sånt man borde lära ut i skolan.