Satt på Tranqulios uteservering igår med vin och trevligt sällskap. Två kvinnor i 40-årsåldern gick ut för att röka, och ställer sig väldigt nära vårt bord. Det är omöjligt att inte höra vad de pratar om. Det som till början verkar vara ett förtroligt fyllesamtal mellan två vänninor av typen "innan var vi bara kontorskompisar, men nu, nu är vi rikitga vänner" spårar snart ur när den ena kvinnan pratar högre och högre väldigt upprört om hur hon har varit ensam i sju helger "Sju helger Kerstin, det är inte kul! Jag har suttit hemma och tittat på väggarna och ringt alla jag känner, men ingen kunde gå ut med mig. Sju helger! Och du kunde inte heller träffa mig Kerstin, för du var alltid upptagen, visst var du? Det är inte kul att sitta hemma själv när man är singel, ensam och ledsen. Jag har mått dåligt Kerstin, jättedåligt!" Jag tänker lite krasst att det kanske inte är så konstigt att ingen vill gå ut med henne. Undrar varför liksom. När vi lämnar Tranqulio ser vi att de båda står och gråter, kramar varandra och säger "vi glömmer det här". En vakt kommer fram till dem och frågar om de är ok. Även om jag suttit och skrattat nästan dubbelvikt vid mitt bord åt deras konversation, tycker jag väldigt synd om henne. Tänk att hon är så ensam att hon suttit och räknat alla helger hon varit hemma. Sju helger. Det är inte kul!
MENY
0