Göteborgsvavet 2015 eller den stora besvikelsen

Det är söndag morgon. Klockan är inte ens 08, men jag kan inte sova. Alla tår gör ont och jag kan knappt stödja på vänster fot. Naturliga sviter av en halvmara helt enkelt. 

Hur gick det då igår? Inte som jag tänkt mig. Inte på långa vägar. Jag började dagen med att laga bananpannkakor till mig, Frida och Sebastian.  Kände mig mätt och lätt i magen, jag var taggad och inte längre nervös. Nervositeten försvann i samma stund som min snälla syster ifrågasatte den, "varför är du nervös Ellen, du har ju sprungit förr". Sant. Började fundera på outfit istället, och plötsligt stod jag på startlinjen i startgrupp 15. Startskottet ljöd och jag sprang iväg. Första kilometern kändes ok. Andra också. Tempot var ok, jag försökte att inte öka för mycket. Men det började kännas motigt uppför första bron. Och då hade jag bara sprungit 5 km. Men jag körde på, och första milen sprang jag på 58 minuter enligt plan. Men tungt var det, och jag förstod inte hur jag skulle kunna springa 11 kilometer till. Efter 12 km ville jag ge upp första gången. Det var vidrigt. Inget stämde. Allt var för jävligt. Drack energidryck. Hjälpte inte. Sprang sakta. Gick. Passerade 13, 14 km, sprang uppför nästa bro och hela tiden tittade jag efter bra platser att ge upp och gå av på. Fasade för avenyn. Ville inte springa mer. Jag ville ge upp och gråta. Det gick inte att springa, jag hade bly i benen. Men jag fortsatte och avenyn kom. Det var vidrigt. Vasagatan kom och där stod Frida och Sebastian och hejade på mig. Jag skrek och räckte ut tungan åt dem. Ville dö. Började förhandla med mig själv. Antingen ger jag upp nu eller också fortsätter jag och tar en dålig tid. Och av nån anledning vann den dåliga tiden. Det kändes dumt att ge upp med bara 2 km kvar, skulle förmodligen ångra mig. Det kändes som jag kröp i mål. Jag ville dö. Aldrig mera springa. All löparglädje var som bortblåst och det gjorde mig förtvivlad. Jag kom i mål men var långt ifrån glad. Fick min medalj och banan och ett "bra jobbat" av funktionären. Vad fan vet du om det, tänkte jag ilsket. 2,13 är långt ifrån vad jag vet att jag egentligen klarar. 

Så vad hände? Jag vet inte. Hade jag laddat för dåligt, ätit för lite? Mycket möjligt. Energibrist, sa pappa. Du har haft mycket att tänka på, sa mamma. Du är bäst, sa Joseph. Jag är sämst, tänkte jag. Men samtidigt är det jävligt jobbigt att springa 21 km. Det är hårt. Göteborgsvarvet är extremt svårsprunget. Och har man en dålig dag är det ännu hårdare. 

Idag när jag nästan smält detta fiasko är jag lite sugen på revansch. Stockholm halvmaraton i september någon? 
Jag fick i alla fall medalj. För jag gav inte upp, och det är väl det fina i kråksången. 

Kommentera inlägget här :