om barndomsdrömmar

När jag var yngre var min största dröm att bli sångerska. Jag älskade att sjunga och byggde hela min identitet på det, att kanske jobba med något annat i framtiden var inget alternativ. För vad skulle det vara? Jag ville sjunga. Min största idol och förebild var Gwen Stefani, sångerskan i No Doubt. På högtsadiet sminkade jag mig som henne, med vit ögonskugga och svart eyeliner. Och självklart hade jag hennes karektaristiska hindimärke i pannan. Jag spelade in varje musikvideo med No Doubt som visades på musikprogrammet Voxpop, och försökte lära mig hennes mimik, danssteg och texter, Jag satt beredd att spela in låten Don´t Speak från Trackslistan, och lärde mig den också. Som 15-åring fick jag åka till Stockholm för en livekonsert med dem, och lyckan var total. Minns att jag efteråt, i skolan, skulle skriva en dikt om något, och min dikt handlade om denna konsert med titeln Den bästa dagen i mitt liv. 
 
Nu blev jag ingen ny Gwen Stefani, och jag sjunger väldigt sällan. Jag saknar det ibland. Så en sen sommarkväll för några år sedan spelade jag in två låtar, lite spontant sådär, på mina kusiners lantställe i Kivik. Efter en lång midag med mycket vin var detta resultatet, ett resultat som legat på Soundcloud ett tag. Så låter låter jag, här.

Kommentera inlägget här :