Det kommer nog inte som en överraskning att det enda jag tänker på för tillfället är det faktum att jag ska springa 21 km i övermorgonn. Om 46 timmar, rättare sagt. Jag är helt galet nervös. För allt. Igår var jag så nervös att jag inte ville äta någon middag, utan istället bara förklara för Joseph om hur dåligt det kommer gå för mig. All positivitet var som bortblåst, och jag tänkte att nej, jag skiter i det. Men nu börjar jag sakta komma tillbaka till det postitiva tänkande jag så gärna förespråkar. Jag försöker visualisera hur jag springer in i mål, rakt i armarna på min syster Frida som lovade att stå där med en kall öl. Joseph kommer också stå (eller ligga) i mål, för who am I kidding, klart han kommer slå mig. Han är ju både längre och yngre. 

 

Så från och med ikvälll är det kolhydratladdning som gäller, så det enda som snurrat i min hjärna idag är om jag ska äta pasta eller potatis ikväll, så det var nog därför jag blandade ihop morfologi och ortografi i skolan tidigare idag. Tydligen kan jag bara tänka på en sak i taget. Nästa vecka får det endsat bli skola i min hjärna igen.