12 kilometer men väldigt arg.

Hela veckan har jag tänkt att söndagen ska bestå av en riktigt lång löprunda. Läste i Runners World att man ska springa långa rundor så pass långsamt att man blir trött av distansen och inte hastigheten. Sagt och gjort, jag och Joseph sprang iväg och det kändes underbart. Solen, vattnet, fåglarna, naturen, löpsteget, allt bara klaffade. Jag blev inte trött och kände att jag skulle kunna springa hur långt som helst, att detta skulle bli dagen då jag sprang 2 mil för första gången. Jag sprang, kände värmen från solen, tittade på utsikten över havet och mådde fantastiskt bra. Men efter 12 kilometer gjorde det plötsligt ont i knät och till min stora besvikelse var jag tvungen att avbryta. Jag blev så jävla skitarg, jag var ju inte ens trött, jag skulle ju springa 2 mil, jag skulle ju inte stanna! Besviklsen var total, jag var skitsur och Joseph tyckte jag förde lite dålig stämning och försökte pigga upp mig genom att säga att det var ju bra att jag kunde springa 12 km utan att bli trött, tänk när jag bara för ett drygt halvår sedan skrek av utmattning efter 5 kilometer, jag borde ju vara glad! Och det fattade jag väl egentligen, och när vi väl var hemma igen var jag inte lika sur. Nästa söndag ska jag springa 2 mil, var så säker. 
 
Han är så snäll som inte blir arg när jag är arg. 

Kommentera inlägget här :