November är över och sockerutmaningen likaså. Det gick bra, bättre än jag trodde. En månad utan socker kan tyckas vara en evighet, men det var inte så svårt att motstå chokladen efter ett tag och jag kände mig fri. Det var skönt att inte vela framför hyllan med naturgodis en tisdagkväll när jag vrålhungrig bara skulle handla lite bananer till frukosten nästa dag. Det var skönt att veta att jag bestämt mig för att låta bli. Det blev tillslut en principsak. En prinicp som kändes jävligt korkad när jag var hemma på Öland och sa nej till mammas hemlagade äppelpaj. Då undrade jag vad fan jag höll på med. Men nej sa jag, ända tills det var julfest med jobbet och det fanns ett buffébord av efterrätter utan dess like. Att på ett julbord inte äta efterätt är bara dumt. Bara dumt. Så jag valde omsorgsfullt ut en citronmarängpaj som jag njöt av till fullo. No regrets. Målet med denna utmaning var att bli mer medveten om detta vardagsätande av socker. Och att inte ha en mage stor som en ballong varje kväll. Och de målen har jag uppnått. Jag mår prima. Men om det är avsaknaden av socker eller det faktum av att jag äntligen efter två månaders löpningsuppehåll äntligen kan springa ordentligt igen låter jag vara osagt. Och helt avstå från socker i framtiden kommer jag inte. Jag tycker att man med gott samvete ska kunna äta efterätt efter en god middag, käka lite choklad en kväll och fullständigt skita i den rådande hälsoivern som finns i vårt samhälle. Jag menar, allt med måtta. Snart är det jul. Jag kommer springa så mycket jag kan och sen äta lussekatter tills jag blir gul. God jul. 

Jag och pappa gjorde lite pullups efter 14 km löpning på alvaret för ett par veckor sedan.