plötsligt händer det och andra uttjatade klyschor.

En helg med lite för mycket av livets goda ting såsom aw, cava, rosé, ett antal hamburgare och en anselig summa av choklad trodde jag inte skulle ha någon postitv inverkan på min löparform med löparknä. Ingen träning, endast jobb och ovan nämnda godsaker förgyllde min helg, vilket gjorde att jag idag överraskande nog kunde springa 15 km på tiden 1 timme och 34 minuter. Rekordlängd för mig. Utan knäsmärta. I värmen. Och solen. Jag var och är så fruktansvärt överklycklig just nu. Jag har fått tillbaka hoppet om att kunna springa varvet, det känns just nu inte alls omöjligt, snarare väldigt möjligt, och jag tror även att jag kan få en tid jag kommer vara nöjd med. Men, jag ska inte ropa hej än. Jag kan vinka lite försiktigt. Fortsättning följer. 
 
 
Beviset. 

Kommentera inlägget här :