om att försöka bestämma sig.
Igår kväll beslutade jag mig för att inte springa Göteborgsvarvet. Jag fick ont i knät bara genom att gå 50 meter till Konsum, så 2 mil kändes långt borta. Jag kände att jag inte ville ge mig in i en tävling otränad, med risk för att avbryta, och med en känsla av att inte kunna prestera så bra som jag skulle vilja. Jag ville heller inte riskera att vara arg, ledsen och besviken hela kvällen, bättre att vara det nu istället så att det hinner gå över tills tävlingen. Jag trodde inte heller på att ett mirakel skulle ske och att knät skulle  bli bra de närmaste dagarna. Jag försökte verkligen tänka rationellt att det är bättre att jag tar det lugnt och rehabiliterar tills jag blir bra igen, istället för att stressträna i tre veckor. Men i morse när jag vaknade var jag inte lika säker på att banga längre. Jag har inte kännt av knät på hela dagen, trots både morgon-pw och ett oväntat besök på gymmet. Mitt hopp har börjat komma tillbaka, och jag är inte längre rationell i mina tankar. Kanske är jag bra nu? Kanske jag kan springa i morgon utan problem? Kanske jag slipper gymmet för all framtid? Dagens besök gav mig inte bara ångest över att behöva träna inomhus när det är strålande sol, det gav mig även fyra stora blåsor på händerna. Damn you roddmaskinen. Så kommer jag springa varvet? Jag vet inte, har inte bestämt mig än....
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress